hedviggochbeata

Efter mitt samtal med Håkan för ett par dagar sedan, så kom mamma in till mitt rum. Hon talade om att nu fick jag minsann bestämma mig för ETT par gardiner, annars skulle hon stå där om hundra år med två olika tygbitar och UTAN något vettigt att ha i fönstret.
Håkan på väggen spelade med i spelet och gav mamma onda ögat. Han såg förbluffat och argsint på det som höll på att ske. Bara för att sedan hugga mig i ryggen. När mamma sprungit iväg till affären med min älskade blå-vit-randiga gardin och kvittot i högsta hugg, då sneglade han på mig, skrattade och pekade med en min som endast kunde tolkas som: ”Vad var det jag sa!” Så elakt. Och så fick jag två bruna gardiner i mitt rum. Som jag längtat att få säga ”Hej, och välkommen till mitt bajsbruna rum!”…
- Är du nöjd nu då, Håkan? tjurade jag.
- Bäst det som skedde.
Och så leendet, triumferande. Han såg lite full i fan ut. Ett brett jag-hade-rätt-och-du-hade-fel-gud-vad-jag-är-nöjd-med-mig-själv-smajl sträckte sig från det ena örat till det andra. Men han är snäll egentligen, Håkan. Någonstans innanför den där jeansjackan dunkar nog ett gott pappershjärta.

Puss Hedvigg

Ja, det kan man ju undra. I fredags byggde vi bo i Beatas säng, och där har vi suttit tills klockan tre idag. Vi spelade Sims, såklart. Vi gjorde varsin afrikansk familj, familjen Nelaghamba och familjen Nabibia. De hade sisådär tio ungar vardera. Familjen Nelaghamba bodde i ett lyxhus, eller ja, det blev inte riktigt klart så de är hemlösa för tillfället. Men det var åtminstone en god tanke. Mamma Nabibia gifte sig med Åke, en stenrik gammal svensk gubbe som hade panik och tog första bästa fru han kunde hitta att skaffa familj med. Och så fick han ju fem ungar på köpet också! Det var lite knepigt med afrikanska namn... Jag kom på Babar och Sere Khan. Och Timon och Pumba.

Jaja, jag vet att vi är fyra år. Men skoj hade vi!

Puss Hedvigg

Här sitter jag och dricker saft och äter bulle. På väggen hänger Håkan i sin jeansjacka och ser sur ut. Jag är också sur. Han blickar mot mitt fönster. Egentligen vill han nog bara kolla läget, vad händer egentligen där nere på parkeringen? Men blicken hinner inte vandra så långt, istället fastnar den på mina gardiner.
- Varför har du OLIKA gardiner? undrar Håkan.
Han skrattar elakt och pekar mot mina gardiner. En är brun och en är blå-vit-randig. Den bruna hänger direkt på gardinstången och den randiga är upphängd i sådana där små ringar. De är olika långa.
- Jag tycker det är snyggt.
Håkan fnyser. Han håller uppenbarligen inte med. Först tänker jag att jag kanske borde dra historien om hur mamma köpte två olika gardiner till mig för att jag skulle välja, och att jag absolut inte kunde välja så båda fick hänga kvar. Men vid närmare eftertanke så kommer jag fram till att det där har väl Håkan inget med att göra.
Sedan är vi tysta ett tag, stämningen känns lite avtrubbad. Jag pillar lite på bullen. Den är så torr att den smular sönder bara man tittar på den.
- Du har glömt knäppa två knappar, säger jag.
- Va?
- Din jeansjacka. Du har glömt knäppa två knappar!
Håkan blänger på mig och jag blänger tillbaka. Sedan struntar han i mig och återgår till att studera dammkorn i fönstret. Håkan tittar ALLTID mot fönstret. Han tröttnar aldrig verkar det som. Jag fryser. Håkan fryser tydligen inte, han har ju inte ens knäppt jackan!
- Fult är det i alla fall.
Jag rycker till när Håkan öppnar munnen. Vad sa han?
- Ja, det där med gardinerna. Skitfult.

För sisådär femton minuter sedan startade jag min dator och knapprade in adressen http://hedviggochbeata.blogg.se uppe i skärmens vänstra hörn. Jag såg att min kära vän Hedvigg, som precis ringt och upplyst mig om att nu är det på tiden att även jag bloggar och att hon för tillfället skriver ÄNNU ett inlägg, faktiskt inte alls skrivit något nytt inlägg. Trots detta bestämde jag mig för att skriva ett inlägg, jag har insett att det kanske (bara kanske) ändå är på tiden med tanke på att Hedvigg skrivit inte mindre än tolv fler inlägg än mig...
När jag precis skulle börja skriva såg jag att det var någon annan som skrev i inläggsrutan. Jag blev livrädd! Hade någon lyckats hacka sig in i vår hemliga blogg?! Var detta slutet?!
Med skallrande tänder läste jag försiktigt vad personen skrev ord för ord..., efter en kort stunds läsande drog jag, tack och lov, en lättnadens suck. Personen som skrev var ingen annan än Hedvigg... Vilken tur!!!

Som Hedvigg skrev var vi och hälsade på Tribeca Coffee idag efter skolan. :) Det var kul att träffa honom igen över en kopp kaffe, eller kaffe och kaffe, jag drack cocomilk. Hedvigg däremot kör stenhårt på sitt: Kaffe är gott!
Vi hälsade även på våran kära musiksal som måste ha känt sig oerhört ensam utan mig, Hedvigg och Sigurt de senaste månaderna. Jag tyckte mig nästan kunna höra hur salen bad oss att spela och sjunga Hallelujah med Piff och Puff röst, något som blivit en tradition varje gång vi besöker musiksalen. Självklart gjordes inte denna dag till undantag, utöver det hördes även ljuva toner av Simsmusik komma farandes ur pianot.
En bröllopscermoni höllls också, det var jag Beata Rosenström som gifte mig med Roger Sanford von Snortz samtidigt som Hedvigg Isberg agerade kantor och präst. Hedvigg skötte jobben utmärkt, när det gäller att agera med mig har hon inga problem. Jag förstår seriöst inte vad hon babblar om när hon säger att hon inte kan spela teater?! :O

Och nu vill jag bara upplysa er alla om att jag faktiskt har ett busskort HEMMA och inte är någon kriminell!

Puss
- Beata :)

Idag har vi inte spelat någon teater. Idag har varit en BRA dag alltså.

Efter skolan begav vi oss, jag och Beata, och hälsade på Tribeca Coffee, vår älskade, saknade gamla lärare. Eller alltså, inte GAMLA som i gammal, jag menar FÖRRA... Ja. Vi tog bussen. Vi sprang till hållplatsen, det regnade. Så vi fällde upp paraplyet. Det där paraplyet som är shit-jag-tror-jag-svimmar-snyggt men som är lika praktiskt som vita tygskor på en festivalscamping. Det där paraplyet som man kan ha som en sköld framför sig när man cyklar till skolan i regn och motvind, och ändå se var man åker. Det där paraplyet som jag släpat med mig hela dagen efter att jag konstaterat att det inte fick plats i skåpet, och som Beata-okej-då-jag-tar-det-i-min-väska knockat flera oskyldiga stackare i matsalen med. DET paraplyet.
Sedan kom bussen, vi som trodde att vi skulle missa den stod där och trängdes under paraplyet och kände hur vårt hår blev lockigt, lockigare, lockigast.

Beata är oerhört snål ibland. Idag hade hon glömt busskortet hemma. Istället för att betala femton ynka kronor så lånade hon ett busskort av en kompis.
"Ja, det får du väl. Men det här kortet är ju från förra året..." började vår kompis och blev avbruten av Beata.
"Det blir så bra så!"
Kortläsaren började tjuta ilsket när Beata klev på. Men det struntade hon blankt i och marcherade med högt huvud genom hela bussen. Jag tyckte hon var lite kriminell, den Beata jag känner gör INGET man inte får utan att samvetet gör sig påminnt. Men nej, kriminell, det höll hon inte med om. Hon hade ju faktiskt ett busskort HEMMA.
Busskort. För att få busskort måste man bo minst sex kilometer från skolan. Inga problem, Beata bor sjutton kilometer bort, långt ute i skogen. Men om man bor i ett annat land då? Får man busskort då? Det borde man ju få, med tanke på avståndet. Om man bor i t ex England, flyger två timmar varje dag, och landar på Vildmarkens flygplats och flygplatsen råkar ligga fem kilometer från skolan, får man busskort då? Eller måste man ha en cykel ståendes utanför flygplatsen och cykla till skolan varje dag? Det låter ju kul, tänk om man lämnar ett soligt England på morgonen i shorts och linne, och kommer till Sverige där det regnar och är stormvarning. Och så har man glömt matteboken hemma och läraren säger "Syndddd, det här är Sverige och här kommer vi ihåg böckerna. Åk hem och hämta på rasten". Då måste man flyga ända hem till England, och inte har man något busskort så man får till och med cykla till flygplatsen! Det låter ju VÄLDIGT kul.

Men vi kom till Tribeca Coffee tillslut, och vi var kungarna i lärarrummet, jag och Beata! Vi saknar Tribeca.
Puss Hedvigg
 

Idag hände något. Det var precis innan första lektionen, när jag kom gående i korridoren.
Jag insåg för fyrtiotredje gången att jag har valt TEATER. Jag, Hedvigg Isberg, ska gå ett helt år eller ännu mer på TEATER.
Det var en chockartad upplevelse. Samma visa varje gång. Hjärtat rusar, händerna skakar, benen viker sig och jag kämpar för mitt liv i fosterställning på golvet mitt bland alla människor. Jag kommer dö, jag kommer dö, jag kommer dö. Okej, riktigt så allvarligt är det inte, men det är hemskt i alla fall.

Jag önskar innerligt att någon snäll människa kommer fram till mig, klappar mig på axeln, säger "Det ooooordnar sig" och hivar över en handbok som heter 'Bli av med din scenskräck och bli hyperaktiv som alla andra teatrare på bara en VECKA'.
Det är min önskan.

Puss Hedvigg

Kära publik! Beata när hon spelar Sims:

Va? HAHAHAHAHAHAAHA (skrattar...)

Kommer du ihåg?

Du kommer inte ihåg.

Tänk, tänk... HAHAHAHA

Kommer du ihåg?

Prutt. Nej.

Prutt?! Det där var fan ingen prutt, det var en suck.

Det här blir inget bra, fan vad jobbigt.

Ska jag sjunga lite? Du-du-ddu-du-duud-da-da-DAAAA!

PRUTT

Det där var INTE någon prutt, det var inte det.

Det var inte det.

Du-du-du-da-da.

Nähä.

Jo, jo, jo.

PRUTT

Det här blir inget bra, det får fan inte plats i mitt lilla kök. Det är fan ditt fel, du sa: Åh, du har för stort hus.

GÄÄÄÄÄÄSP nick nick nick

Jag orkar inte.

Det här var för krävande. Ne-ne-ne.

Hohoho, jag missade knappen.

De-de-de-de-de-deeeeee.

Det är inte kul när inte du spelar, ska vi titta på film? Du-du-du-duuu.

Grrrrrrrrmmmttt. Nej.

Fatta att jag har hållt på med det här köket nu aslänge.

Du-du-du. HA HA HA HA .

Har du inget batteri på din kamera?

Jag kan dokumentera dig när du dokumenterar mig.

Som ni märker så kan Beata ALDRIG hålla tyst. Inte ens när hon har näsan begravd i en dataskärm och ett minst sagt krävande spel. Och så gillar hon att skylla på mig. Men jag kan väl inte hjälpa att hon skaffar det största huset i hela Sunset Valley (förutom familjen Spökhs hus då...). Jag kan heller inte hjälpa att jag tar mitt ansvar som god vän och råder henne att flytta in i ett lite mindre hus. Och jag kan väl för sjutton gubbar inte hjälpa att hon råkar flytta till ett hus med ett kök som består av endast fyra kvadratcentimeter! Sedan, när Beata efter ca en timme har bestämt sig för ett hus med lagom stort kök, då brukar det sluta med att hennes familj är så trötta efter flytten att de svimmar på golvet i köket och ligger där diskbänken skulle stått.

Skyll på mig, gör det bara.

Jag dog. Sedan, på något mirakulöst vis, så levde jag plötsligt igen. Och det var ju bra.

Andra dagen i skolan idag, och nu måste jag nog erkänna att jag är lite död igen. Jag dog av pinsamhet. Våra otroligt 'roliga' lärare kom på att hälften av klassen skulle trumma och föra oväsen för full rulle, medans andra halvan inklusive jag och Beata skulle dansa någon fånig dans. Okej då, tänkte jag. Det var ju trots allt bara vi i klassen. Men nej. Våra otroligt, otroligt roliga lärare kom på att det vore nog superkul att ta med oljudet och de löjliga dansstegen ut i korridoren också. Det var ju roligt.

Estetare är alltid lite smått mobbade, om man får utrycka sig som så. Det hör till liksom. Nu förstår jag varför. Såvitt jag vet så var det inga samhäll- eller naturelever som dansade och tjoade i korridoren andra dagen på gymnasiet. Ja, det var ju bara början, resten blir nog... kul.

Efter skolan cyklade jag och Beata till Dollarstore, på jakt efter kollegieblock. Eller cyklade och cyklade, det var tre kilometer uppförsbacke, min älskling hade punka i båda däcken och sadeln var en genomblöt svampbob fyrkant. Så vi gick mest. På Dollarstore hittade vi block som såg ut som ett akvarium. Tack, men nej tack. Så vi gick vidare till ÖB. Jag HATAR ÖB, men det hör inte till saken. Vi hittade inget där heller. Men så kom vi fram till Ica Maxi, Vildmarkens enda vettiga mataffär och ut kom vi med två block var, varken för fula eller för fina.
Vi bara ÄLSKAR Ica Maxi, jag och Beata. Så vi stannade där i sisådär två timmar. På en bänk utanför panta-mera-rummet satt vi och kommenterade folk, räknade upp hur många av USA:s stater samt Stockholms tunnelbanestationer vi kunde, bestämde namn på våra barn, åt masssssor av choklad och ritade upp våra släktträd. Vet ni att Beata har släktingar som heter Gert och Bert. I samma familj, dessutom! Hur tänkte mormorsmormorRut egentligen? Gert-stjärt och Bert-fjärt? Hohoho.

Imorgon är det vanlig skoldag, hjälp.

Puss Hedvigg

Jag tog en sista tripp in till stan idag. Ensam, osynlig och med ett fem-myror-är-fler-än-fyra-elefanter-plåster på handleden satt jag i drygt en timme på Waynes och hällde i mig en halvliter latte. Jag lovar, beställer man en stor latte på Waynes Coffee så får man en hel HINK med kaffe. Lyx, enligt Hedvigg.
De har fin inredning på Waynes, tycker jag. Turkosa och bruna soffor, orangea fåtöljer och stora, klarröda lampskärmar matchas med enkla värmeljuslyktor och en ursnygg gulmönstrad tapet. Kanske en färgkombination att överväga till mitt rum? Just nu har jag inte en enda färg, förutom vitt då. Vitt är tråkigt.

Efter fikat så mötte jag Leila vid tunnelbanan. Hon var totalt uppe i varv, inom loppet av två minuter hade vi kramats och sagt hej, kommit in i gallerian, rafsat ihop lampor, skarvsladdar och pappersmuggar på Clas Ohlson och så plötsligt var vi på väg till Kungsträdgården. Imponerande, med tanke på att människan hunnit sova i sisådär två timmar...
Ni vet, det är ju Ung08 den här veckan, vilket betyder massssor med folk. Leila är fältassistent, så hon jobbade på festivalen. Jag, Hedvigg från vildmarken som är van att se max TVÅ människor om dagen, kände mig något bortkommen, om man säger så...
"Är det verkligen okej att jag är här med dig?" frågade jag.
"Ja, självklart!" svarade Leila, sedan funderade hon ett tag. "Vänta... här, ta på dig den här!"
Och så fick jag en väst i handen med 'Ung Nattvandrare' tryckt på ryggen. Jamen, så bra, tänkte jag. Nu smälte jag in lite i alla fall! Jag fick följa med på något möte med fältare, poliser och andra tuffa människor. Där kände jag ju mig inte aaaaaalls bortkommen... Men det verkar vara ett kul jobb som Leila har, skulle vilja jobba med något liknande.

Imorgon åker jag hem till Vildmarken, förvånansvärt nog så går det faktsikt tåg dit. Stora och Mellan följer med.

Puss Hedvigg

Jag kom nyss hem från bion.
Jag, min syster och mamma har varit och sett på den senaste Harry Potter filmen.
Jag måste säga att jag hade höga förväntningar på filmen, detta eftersom att de tidigare fem varit makalöst bra, och jag kan inte påstå att jag blev besviken, denna film var enligt min mening den bästa hitills.
Det märks att filmerna åldras med tiden och dess åskådare, denna film var mycket mognare än de tidigare. Filmen kretsade inte bara kring magi, utan hade även mycket inslag av kärlek och vanliga tonårsproblem, vilket jag endast såg som positivt.

Harry Potter är inte den enda film jag sett på bio inom de senaste 24 timmarna, jag har faktiskt hunnit med två besök på biosalongen här i vildmarken under den korta tiden. 
Förvånad över att vi har en bio? Jag ska inte ljuga för er, vi kunde lika gärna inte haft en och det hade varit normalt.
Men men, som sagt, igår tog jag min första titt på den vita duken, dock så var det inte samma film som rullades, denne gång var det Sommaren med Göran.
Jag är inget stort fan av svenska filmer, men denne film var hysteriskt rolig, jag skrattade högt ett flertal gånger. :)

Att se två filmer under kort tid är inget ovanligt om man heter Beata Rosenström, men jag måste ändå medge att det var lite pinsamt att visa biljetterna för mannen i ingången till salongen. Inte gjorde det saken bättre av att mannen utbrast:
- Jaså, du är här idag igen? (Ni förstår vilken liten värld jag lever i!)
Det är nog inget större risk att jag går på bio imorgon igen, även om jag gärna sett Harry Potter filmen än en gång, jag antar att jag får vänta tills dvd släpps.

puss
- Beata  

En solig morgon, närmare bestämt igår, satt jag, Hedvigg Isberg, vid köksbordet och läste DN. Faster Tura stod och pysslade med något vid diskbänken och vi småpratade litegrann. Hon berömde vår blogg, sa att jag hade talang för det skrivna, underhållande ordet (självklart tycker hon att Beata också har talang, men hon är ju min faster Tura så hon bör ju vara åtminstonde liiite partiskt. Om inte annat för att behålla mitt goda humör!). Hon tycker att jag är påhittig och uppfinningsrik. Och ,ja, det var ju bara att tacka och ta emot.
Faster Tura tyckte att jag ska skriva serier och skicka in till landets alla tidningar. "Du är ju bra på det!". Vad hon nu grundade det på, jag har om jag inte minns fel bara skrivit EN serie i hela mitt liv, och den skrev/ritade jag i väntan på min mamma, 40 år, som inte kom hem förrens sent på natten (ibland kan man ju undra vem som är tonåring egentligen...). Men okej, det var ju en intressant tanke. Så jag slog upp seriesidorna, bara för att kolla lite. Kanske kunde man göra en serie om två töser i Vildmarken, Hedvigg och Beata, med några utdrag ur våran blogg?
"Titta där, Hedda!" kvittrade faster Tura uppmuntrande och pekade högst upp i högra hörnet. "Serieansvarig Beata Holmqvist, mejla henne!"
Jag trodde jag skulle kissa på mig. HAHAHAHAHAHAHAHA! Hur stor är chansen att det finns två Beata i samma samtalsämne? Och nej, henne kan jag ABSOLUT INTE mejla några utdrag ur vår blogg! Inte som jag beter mig och gör narr av människans namn.

Nu ska jag bums sätta igång att skriva en serie om oss, och mejla den till alla tidningar utom DN. Sen ska jag lämna tillbaka mina fula kollegieblock.

Puss Hedvigg

Jag vill börja med att klargöra en sak, för Hedvigg och för min egen skull:
Jag Beata Rosenström kommer aldrig flyta med i dansbandströmmen som resten av vildmarken gjort.
Jag är ingen dansbandstjej! Jag kommer aldrig bli en dansbandstjej, jag respekterar människor som gillar dansband, men jag är ingen dansbandstjej!
Jag är en schlagertjej! (Och nej, schlager och dansband är inte samma sak, det är stor skillnad på dessa två fenomen, inse det någon gång.)
Nu har jag klargjort det, även fast jag vet att denna fakta inte ger Hedvigg någon större ro, utan kanske helt enkelt får henne att äta upp sin högerarm som efterrätt till sin vänsterarm.

Förutom att vara ett stort schlager fan är jag även ett enormt Film/Tv-serie fan, så såklart blev jag oerhört förväntansfull när jag fick reda på att nomeneringarna inför detta års Emmygala är ute. Dock så blev jag lite sur på mig själv när jag insåg att det var ett tag sen de släpptes, nämligen den 16 Juli, men jag är inte bitter...
Nu har jag iallafall kollat upp alla nomineringar och måste påstå att de inte skiljer sig mycket ifrån förra året.
Tv-serien "30 rock" knep hem många nomineringar, hela 22 stycken. Själv är jag inte så insatt i serien, men jag vet att de fått både Jennifer Aniston och Oprah Winfrey att hälsa på, så de kan inte vara en dålig serie.
Andra nominerade är precis som förra året Sally Field, Kyra Sedgwick, Glenn Close och Holly Hunter.
Dessa namn kanske inte säger er så mycket, och om jag ska vara helt ärlig, inte mig heller. Jag är faktiskt inte särkilt insatt i någon av de nominerade serierna eller skådespelarna i år.
Jag saknar serier som Sex and The City och Vänner, serier som det vore fel att säga annat än att jag är besatt av och kan ALLT om.
Varför slutade de någonsin spela in dessa underbara serier?!
Jag menar jag hade suttit fastklistrad framför TV även om SATC tjejerna var 80 åriga gamla tanter som gick på Manhattans gator med varsin rullator fortfarande på jakt efter "den rätte". Eller om våra kära "Vänner" fortfarande bodde under samma tak, fikade på Central Perk där Gunther, nu en Gandalf liknande varelse med långt vit skägg som matchar hans hår, serverar dem kaffe dag ut och in.
Vem hade inte velat se det om 40 år?!

Trots min oerhörda saknad efter dåtidens serier ska jag försöka gräva lite djupare i årets Emmy nomineringar och kanske till och med våga mig på en förutsägelse om vem som kommer vinna, lägger isåfall ut det senare på bloggen.
Hela spektaklet äger rum den 20 Sempember så förutsägelserna bör ske innan det.
Vill ni kolla upp nomineringarna själva kan ni besöka: www.emmys.com/

puss
- Beata

Jag är i Älvdalen med Sigurt ( inte hennes riktiga namn, utan en som heter något annat men inte vill nämnas vid namn)
Jag kom hit igår och hela kvällen/natten spenderades ute på Älvdalsparken där de kända Larz-Kristerz spelade, (ni vet de som var med i dansbandskampen, sjöng jag måste ringa Carina och hade utsvängda glittriga byxor.) 
Jag tror hela Älvdalen andas Larz-Kristerz, de har till och med en skylt där det står:  Välkommen till Älvdalen, Larz-Kriterz land!
Jag tycker bandet är helt okej, men jag har inte deras låtar på min mp3 om jag säger så.

Utanför parken höll alla ungdomar till, alla var inte där för att se på Larz-Kristerz om ni förstår vad jag menar? 
Själv är jag ingen festare, men det är alltid lika roligt att se på människor så fulla att de knappt vet sitt eget namn.
Vi ska till parken ikväll också, dock lite senare tror jag, de första timmarna igår var rätt tråkiga, knappt nåt folk i vår ålder.
Vi får väl se om vi träffar några kändisar ikväll också, kanske? kanske inte? Men nu har jag iallfall kommit lite närmare antalet kändisar Hedvigg har på sin kändislista.  

Puss
- Beata

Det blev riktig sommar tillslut! Efter flera regniga veckor med inget somrigare än spinning och Sims så fick jag min sol och mitt bad. Jag har varit ute på Ekerö i två dagar. Huuuuuur skönt som helst, jag skojar inte.
Bad, båt, blåbär, brygga, barn, blå himmel, bullmormor. Bamsemycket sol! Kan det bli mycket bättre? Snart beger jag mig hem till Vildmarken, drar på mig raggsockorna och förbereder mig för kylan och vintern.

Puss Hedvigg

Hedvigg plus storstaden plus ensam plus är lika meeeeeed... SHOPPING! Gud vad jag har shoppat loss idag, nu är jag så pank att jag är osäker på om jag har råd med tåget hem.
Nu ljög jag. Gissa vem som knallade runt inne i stan i fem timmar och kom hem med ett vykort och fyra fula kollegieblock? Jo, Hedvigg. Man är väl shop-a-holic så det skriker om det. Kollegieblocken köpte jag för att ha i skolan som börjar om bara några veckor som ni kanske också tänkt på, och vykortet för att det bara kostade tre kronor. Jag hittade det i rea-hyllan på Lagerhaus, en skojig affär, och det stod 'Krya på dig' på det. Kan vara bra att ha i fall svininfluensan drabbar någon i min närhet.

Myrorna, min favoritaffär, hittade jag efter en timmes letande. Det tog sin lilla tid och det var absolut INTE värt besväret. Alla fula prylar och pinaler kostade skjortan, och alla bra pocketböcker låg i fönstret och jag var ju förstås för feg för att fråga om jag kunde få köpa dem. Jag föredrar Myrorna hemma i vildmarken där de inte gör skillnad på märken och märken. Vem tycker inte att det är trevligare att komma ut med en helt 'ny' garderob för tvåhundra spänn, istället för en ful gammal långklänning för det dubbla?

När jag blev hungrig gick jag in i en godisaffär och kom ut med en flaska vatten. Tro mig, att köpa vatten var ingen enkel historia. Det var inte in, vatten, betala, ut. Nej, när perfektionisten Hedvigg ska köpa flaskvatten är det en mycket komplicerad process som tar minst tjugo minuter (kö ej inräknad).
Liten flaska, stor flaska? Vad kostar det? Vilken flaska är snyggast? Vad har flaskan för kork, kan man öppna den med tänderna eller måste man skruva av den?
Jag hittade en söt flaska med Barbie på. Tyvärr var den för liten (vem i hela världen köper två deciliter vatten för femton kronor?!). Så det fick bli en jag-vet-inte-vad-märket-heter. Den var lagom stor och lagom dyr. Men den hade röd kork, jag tycker inte om röd...
Jag gick lite senare in i ännu en godisaffär, där jag faktiskt köpte GODIS, och de hade Bublizz i tre olika storlekar. Ni vet Bublizz, de blå och rosa flaskorna som fräter på tänderna och bubblar i munnen. Jag valde den minsta sorten.

Avslutningsvis vill jag berätta om en sak som stör mig. Var och varannan gång jag vistas ute på gatorna så kommer någon okänd människa som inte kan svenska fram till mig. Hello, how are you, what's your name, where are you going? Okej, Hedvigg. Ta det coolt, var trevlig mot den desperata människan. Jag brukar köra med 'My name is Beata and I have no idea where I am going'. Sen drar jag. Förlåt Beata, men ditt namn är fulare än mitt...
Idag var det samma visa, men det var faktiskt riktigt läskigt! Jag var på väg till tunnelbanan när en mörkhyad kille utanför en afrosalong sa hej fem gånger när jag passerade. Jag svarade väl lite i förbifarten och skyndade vidare. När jag står nere i tunnelbanan och tittar på en karta ser jag samma kille komma mot mig. Han kommer fram och kör med ovanstående fras. Hjälp, tänker jag och svarar knappt. HAR MÄNNISKAN FÖLJT EFTER MIG NER I TUNNELBANAN? Jag dissar honom och sätter mig på en bänk. Då går han igen och försvinner uppför rulltrappan. Jo, han måste ha följt efter mig. Annars skulle han väl inte bara gått ner i tunnelbanan och vänt? Läskigt.

Puss Hedvigg

Ibland inser jag att jag bor i fel stad. Eller, ibland och ibland, mest hela tiden faktiskt.
I vildmarken händer ingenting. Jag och Beata hålls som gisslan på en bortglömd planet. Stackars oss. Stackars fattiga barnen i Afrika, stackars alla krigsflyktingar och stackars, stackars alla ensamma gamlingar. Men mest stackars oss.

Nu har jag i sju dagar haft kontakt med civilisationen (till alla nya läsare vill jag säga att jag är i Stockholm. Eller okej, vi har inga läsare...) Jag har sett människor, bilar och hus. Allt som hör världen till.
Under dessa sju dagar har jag dessutom sprungit på (förbi) hela TRE kändisar! Jag vet att det är Beata som 'lider' av en kändistumör, men jag är den som välsignats med lyckan antar jag.

Håkan Hellström På gatan här bakom. Tillsammans med sin tjej och två söta barn. Kan ni fatta att jag nu vet var kungen av musik håller hus? Förresten plockade jag en prrästkrage i rabatten och hängde på handtaget i hans port idag.
Håkan, jag ÄLSKAR dig.

Jonas Bane Ni vet, han som spelar Kim i Andra Avenyn. På badplatsen vid Långholmen. Kan bara konstatera att han i verkligheten såg PRECIS likadan ut som i serien. Han kunde lika gärna kommit fram och sagt 'Hej, jag heter Kim, jag gillar boxning och min pappa heter Tony', hur trovärdigt som helst. Men söt är han.

Simon från Design: Simon och Thomas Han sprang förbi på gatan när vi satt på Kinaresturangen efter Pride. Tror inte att han var med i paraden även om han visserligen är gay och hade någon slags kilt på sig. Visst är det Simon som är den engelska av dem?

Okej, okej, OKEJ. De är väl vanliga människor de också, kändisarna, fast de syns på TV och i tidningar... Eller nej, Håkan är fan ingen vanlig människa!

Om någon är intresserad så cyklade jag och Stora till Fryshuset igår. För er som inte redan visste det så tänker jag söka till skrivar-linjen på det gymnasiet nästa år. Och då var jag ju tvungen att cykla dit och snoka lite redan nu! Skitful byggnad var nog allt jag kom fram till. Men det är ju inte utsidan som räknas utan I-N-S-I-D-A-N. Beata vet vem jag citerar.

Puss Hedvigg