hedviggochbeata

Jag har varit i Israel med faster Tura och hennes familj. Det var mycket trevligt. Vi borde i deras stora hus i en liten palestinsk by. Husen stod tätt, tätt, man kunde nästan skaka hand med grannen som Tura brukar säga. Igår kom vi hem till Sverige. Israel är minst sagt annorlunda i jämförelse med Sverige. Låt mig förklara med några exempel:

Kösystem.
I Sverige står vi i kö, i Israel tränger man sig för allt vad man är värd. Det är helt otroligt vad vi är duktiga på att bilda kö i Sverige. I affären, till maten i matsalen. Hela livet är en enda lång kö. Ja, vadå då? Vad är problemet? Det är inget problem, bara aningen skrattretande. Man måste alltid, alltid vänta på sin tur.

I Israel är kulturen annorlunda. Det fick jag uppleva på en stor kryssningsbåt när jag snällt stod i kö till middagsbuffén. En efter en kom det tanter och gubbar och tog en tallrik för att sedan tränga sig före. Utan att blinka. SKANDAL, tänkte jag för jag är ju ganska svensk ändå.

Faster Tura berättade att även hennes ungar fått erfara detta. Vid klätterställningen i deras fall. Hur länge de än snällt väntade på sin tur så KOM DE ALDRIG FRAM. Det gäller att arbåga sig fram. Störst först.

Avfallshantering.
I Sverige har vi papperskorgar, sopnedkast, återvinningsstationer och allt vad det heter. Jag tror inte de vet vad en papperskorg är för något i Israel. Ni anar inte vad skräpigt det var på gatorna! Miljömänniska som jag är blev jag lite smått uppjagad över plastpåsarna, matresterna och övrigt avfall som trängdes på trottoaren. Här hemma klagar vi över minsta lilla fimp, minsta tuggummi. Det är ingenting. Ingenting.

Vattenmelon.
Jag åt vattenmelon tre gånger om dagen två veckor i sträck. Först till frukost, och så till mellanmål efter siestan. Sedan kom det gäster lite senare på kvällen som också skulle ha, och då var jag där igen och praktiskt taget blev tvingad att äta. Host. Denna törstsläckande sommarfrukt som är godare än all världens sötsaker inhandlades på marknaden precis bredvid huset där vi bodde. Och här snackar vi STORA vattenmeloner. Ju senare på dygnet det blev, desto mer skrek de från marknaden och desto billigare blev melonen.

I Sverige är hela melongrejen pinsam. En liten fjuttig bit för 47 kronor på Ica. Det hade blivit cirka 150 spänn för mig varje dag om jag tagit med mig vanorna hem. Jag vet att det har med klimat och import och lastbilar och presidenter och sådant att göra men jag tycker det är tråkigt i alla fall.

Inställning.
I Israel har man inställningen "inga problem" till precis allting. I alla fall människorna jag träffade. I Sverige ser vi bara problem. Inte bara, men ni vet vad jag menar. Vi är så bortskämda med att allt fungerar. Är toapappret slut på en offentlig toalett blir vi irriterade. Om internet laggar rasar hela vår värld. Är bussen sen får vi ett mindre utbrott. I Israel tar man livets motgångar med en klackspark. Det spelar ingen roll att vattenkranen inte fungerar på toaletten. Det gör inget att taxichaufförens familj åker med i taxin. Det är inga problem.

Mellan Faster Turas hus och marknaden smällde man upp en vägg och startade en biltvätt. Bara en sådan sak. I Sverige hade det aldrig gått för alla myndigheter och alla papper som måste fyllas i. Grannen ställde till med bröllop med dånande musik och fyrverkerier långt in på de sena timmarna. I Sverige hade man ringt Störningsjouren.

Jag må låta fördomsfull men det är så jag upplever det. I Israel har de en öppenhet och en positiv inställning som jag anser att vi i Sverige saknar en del av.

Passkontroll.
Glöm allt jag just sa om positiv inställning. När det gäller passkontroller i Israel finns ingen öppenhet och ingen som helst tillit. Det är rent av hemskt och kanske inte är särskilt passande för denna blogg men världen borde få veta.

I Sverige åker man till Arlanda, checkar i väskan, går igenom säkerhetskontrollen och sätter sig på planet. I Israel är det hela en mycket mer komplicerad historia som jag skulle kunna fylla en hel bok med men som jag här väljer att korta ner. Låt mig bara säga att man blir behandlad som en terrorist. Man får visa passen sex sju gånger, man blir utfrågad om precis allting. Varför vill man komma in i Israel? Vad ska man göra? Vem ska man träffa? Även massor av privata frågor som verkligen inte angår dem. Personalen tittar en i ögonen för att kolla att man inte ljuger. De rotar igenom alla fack i alla väskor. Ingen litar på någon, inte ens varandra litar de på.

På flygplatsen tillbringade vi en dryg timme i säkerhetskontrollen, kötid ej inräknad. Innan kryssningen två och en halv timme. Helt sjukt. Men jag skriver en bok om det sen.

Det var i alla fall en helt otrolig resa. Jag fick se mycket nytt och träffa många trevliga människor.

Puss Hedvigg

Godkväll alla. Eller godmorgon. Ni läser säkert detta imorgon bitti, ligger redan och slumrar i era sköna sängar, omgivna av mjuka kuddar och täcken i väntan på john blund. Ja, jag är avundsjuk. Här sitter jag på hallgolvet och slåss med powerpoint och trådlöst internet som inte är trådlöst. Det är skolan som håller mig uppe. Denna förbannade skola.

Förra veckan rådde studentveckan. Studenternas betyg var redan satta och de lyckligt lottade treorna roade sig med att kasta vattenballonger och klä ut sig till ölflaskor och avatarer. Det var roligt, till viss del. Stämningen var mysig, glädjen spirade bland eleverna och det kändes att sommaren var nära. Vattenballonger är helt okej. Men inte inomhus. Och inte på närmare avstånd än i alla fall ett par meter. Dessutom var treorna ganska högljudda. Vi stackars ettor och tvåor som hade prov och redovisningar upp till halsen fick stå ut med deras stoj och stim, det fick jag själv erfara mitt uppe i en redovisning av Palestina/Israelkonflikten - världens kanske mest krångliga och svårförstådda konflikt. Jag öppnade munnen för att berätta om läget i Gaza men det enda åhörarna fick lyssna till var en grötig röst tillhörande en student som förklarade sin kärlek till sin gymnasieklass i en megafon ute på skolgården.

Lärarna var högst irriterade över fenomenet studentveckan. De berättade med rosiga kinder och ilskna ögon om hur mycket skolan la ut på att ställa i ordning efter studenternas upptåg. Man betalade tydligen securitas många tusenlappar för att stå vakt utanför skolan nattetid så att eleverna inte skulle kunna bryta sig in och vandalisera (sätta upp lappar med sin klass logga i korridorerna). För de tusenlapparna kunde man göra något mycket roligare för, menade lärarna. Det tvivlar jag på. Skolan skulle aldrig göra något roligare för pengarna. De lägger pengar på krukor med rödlökar och citroner till matsalen, rödlökar och citroner som Simba och många andra elever hugger gafflar och skedar i under någon tråkig lunchrast.

Personligen tycker jag att studenterna ska få ha sitt lilla roliga. Jag har då inte märkt av någon vandalisering så när på lite serpentiner i äppelträden. Men det vill inte lärarna höra på. Vi fick ägna en hel lektion åt att diskutera "det oacceptabla kaoset på studentveckan".

Men åter till varför jag sitter här på hallgolvet. När studenternas festligheter är över går vi i skolan en hel vecka till. Det är otroligt stressigt - alla uppgifter ska vara klara och inlämnade, saker ska redovisas, restprov ska genomföras, betyg ska sättas. Jag håller på med datorkunskap. Powerpoint. Jag hatar powerpoint. Powerpoint hatar mig. Men det ska vara klart imorgon så jag har inget val. Jag vet, jag borde ha gjort det tidigare. Jag vet, det är mitt eget fel. Men nu är det som det är och vem vet, plötsligt är det kanske imorgon och ni stiger upp efter en god natts sömn och läser detta medans jag fortfarande sitter här på hallgolvet och skriver så fingrarna glöder.

Puss Hedvigg 

I fredags bakade jag och Simba en tårta. Årets första jordgubbar införskaffades tillsammans med tre deciliter vispgrädde och chokladpudding. En egen tårtbotten bakade vi till och med, fast den blev inte riktigt som vi tänkt oss. Men med all chokladpudding inuti och grädden och de mumsiga jordgubbarna på toppen blev den ganska vacker i alla fall.

Vi packade en filt och massor av servetter, och med tårtan i högsta hugg begav vi oss iväg till Vildmarkens enda park som inte kan kallas för park. Den består av en gräsmatta, några buskar, ett och annat träd och en stor staty av någon höghet som man borde veta namnet på. På gräsmattan slog vi oss ner.

Planen var att äta tårtan enbart med hjälp av våra HÄNDER. Därav alla servetter. Det står på Simbas lista över saker han bör pröva att göra här i livet. Numera står det på min lista också - avbockad och avklarad! För där satt vi på gräsmattan och käkade gräddtårta med händerna, jag och Simba. Det började under kontrollerade former. En tugga i taget, bara en liten gräddfläck och en ynklig jordgubbe på filten. Obetydligt. Men det slutade snart i krig.


Simba tog första tuggan...

Jag svär. Det var grädde. Det var jordgubbar. Det var chokladpudding. ÖVERALLT. Folk kollade snett när de cyklade eller promenerade förbi. Jag förvånades över att det inte var någon som skrattade åt vår udda tillställning. Alla bara glodde på oss med ansikten av sten, för att sedan titta framåt och cykla vidare. Som om det satt ungdomar i parken som inte är en park och har tårtkrig varje dag!

Först när vi var så mätta att vi kunde spricka reflekterade vi över hur mycket vi faktiskt kladdat ner. Men det var lungan, Simba hade en lösning. Han ville bada. I sjön! Kära människor, jag vill bara påminna er om att det är MAJ månad just nu. ISEN har väl precis släppt och det är ISKALLT i vattnet. Ingen vettig varelse doppar så när på en lilltå i sjön såhär års.

Vi är inga vettiga varelser. Vi tog vårt pick och pack och promenerade ner till sjön. Simba handlade fort, så fort att jag fick en mindre chock. Han kastade av sig skorna, sprang ut på en brygga och kastade sig i vattnet. Med kläder och allt! Jag stod kvar och gapade. Kan ju tala om att han var lika snabb upp som han var i. För mig tog det lite längre tid, badkruka som jag är. Jag gick i vattnet, men det gör inget. För jag DOPPADE mig. Jag har BADAT i år. Det var inte skönt, men jag GJORDE DET!

Puss Hedvigg

När min kära estetklass tog tåget hem stannade jag kvar här i Huvudstaden. Simba kom hit och höll mig sällskap hela dagen igår, det var mysigt. Tyvärr tog teatrarna det vackra vädret med sig hem, för regnet smattrade mot plåttaken hela dagen. Men det var mysigt ändå!

Vi förföljde en person, jag och Simba. Det var Simbas idé. Vi tog sikte på en stackars oskyldig människa, som vädret till trots enbart bar en grå t-shirt. Vi följde honom från Operan till slottet, och sedan virrade han bort oss bland gränderna i Gamla Stan. Vi var väldigt diskreta. Så diskret man nu kan vara med ett randigt paraply.

Vi var mycket imponerade av den där människan vi förföljde. Han var mystisk på många sätt. Till exempel blev hans t-shirt inte blöt! Han vandrade lungt gata upp och gata ner utan att bli blöt, så när som på tre välplacerade fläckar på ryggen. Samtidigt som jag och Simba huttrade av köld och blev dyngsura även under vårat paraply. Det var MYCKET mystiskt. Hans hår blev inte blött heller! En annans kalufs strejkade och ställde sig åt alla håll.

Tillslut gick han in i en gränd som var helt tom på folk. Vi tvekade. Skulle det vara alltför misstänkt om vi följde efter? Jag tror han anade lite vad vi höll på med, men han verkade inte alls besvärad. Vi fortsatte hack i häl och kom fram till en jättemysig restaurang. Eller, restaurangen i sig kanske inte var så mysig, men det fanns bord under tak utanför och där fanns det FILTAR. Vi slog till direkt, den mystiska killen byttes ut mot två kaffe.

Vi tror att det kanske var en ängel. Han var någon slags nedsänd med en uppgift att leda oss till den mysiga restaurangen med filtarna. Det finns många bevis! Till exempel så blev varken hans tröja eller hår blött. Och han brydde sig inte fast han märkte oss, alltså ville han att vi skulle följa efter honom.

Det var en ängel!

Puss Hedvigg   

Jag och min kära teaterklass tog imorse tåget till Huvudstaden, och här sitter jag nu vid vandrarhemmets widescreenskärm. Vi fick åka ett tråkigt tåg. Ett såntdär mordernt med automatdörrar och kungliga namn på sätena, som man i vanliga fall slipper när man byter tåg efter ungefär halva resan. Detta var inget vanligt fall. Vi fick åka tråktåg hela vägen. Men det gjorde inte så mycket för min del - jag sov mest. Det är mysigt att sova på tåg!

Väl framme i Huvudstade åt vi lite, tittade i affärer och strosade omkring som ett gäng turister. Vi såg en åttioåring som höll i en demonstration. Som sina trogna åhörare hade han andra åttioårigar - utrustade med anteckningsblock och bläckpennor. Han hade en megafon, han som demostrerade. Gormade med en röst som en radiopratare från femtiotalet om att boendeskatten för småhusägare var på tok för hög. Jag lovar: ju fler ord som kom ut ur den där gubben - desto gråhårigare blev de stackars åhörarna. Eller, jag kanske bara inbillade mig det. De kanske fann det hela mycket intressant. Så var det nog. Säkert. Kommer jag stå där med ett anteckningsblock om ungefär sextio år? Hujedamej.

När vi inkvarterat oss här på vandrarhemmet så bar det av till Dramaten. DRAMATEN, kära läsare. En guidad tur på Dramaten med en teaterklass innebär många frågor att besvara för guiden. Stackarn. Men jag tror att hon tyckte det var mer skoj än vad hon led av tolv frågvisa ungdomars entusiasm. Vi fick gå in i kostymförrådet. Jag dog. Det var massssor av kvadratmeter med scenkläder från golv till tak. Helt otroligt. Jag gapade hela tiden. Det var som ett enda stort Myrorna. Jag ville plocka på mig massa kläder och skor och springa till kassan som inte fanns. Funderade ett tag på att gömma mig på kavajavdelningen, men de såg mig och jag fick snällt lomma efter de andra.

Dramaten var nog det vackraste jag någonsin sätt. Jag vill bo på Dramaten. Förresten, jag vill upplysa er om att de rosa träden har slagit ut i Kungsträdgården. Det var också vackert. Jag vill bo på Dramaten. Och ha Kungsträdgården som min trädgård.

Puss Hedvigg       

Jag försov mig imorse. Vaknade och fick den där känslan av att vilja lägga mig på golvet och sjunka igenom det - ner hos grannen, ner i källaren, under marken, enbart för att få sova vidare. Den känslan får jag allt för ofta på vardagsmorgonar.

Denna onsdagsmorgon slängde jag på mig tröja, kofta och tights. Dessa tights. Jag vet inte hur många jag haft sönder genom åren. Det blir ett litet hål. Hålet växer. Det växer lite till, och plötsligt står jag där med mer yta bestående av hål än tyg. Man blir så arg. Självklart var det ett hål även i dessa tights, denna onsdagsmorgon. Ja, himla arg blir man.

Jag tänkte inte låta ett hål stoppa mig. Eller, egentligen hann jag helt enkelt inte byta byxor. Så jag sprang till bussen, åkte till skolan och gick mot idrottshallen där vi skulle ha första lektionen. Jag hann hitta på många ursäkter som jag inte fick användning för innan jag klev in i danssalen. Alla låg på golvet. Det var knäpptyst i rummet. Vilken härlig dag, hann jag tänka. Att få börja skoldagen med yoga!

Jag mimade ett ursäkta till läraren och tog en matta. Allt flöt på. Tills vi skulle stå i en konstig ställning och hålet i mina tights gjorde sig påminnt. Jag kollade läget, och upptäckte till min stora fasa att det hade växt till minst det dubbla av det dubbla av det dubbla! Hela benet syntes ju nästan! Jag fick panik och flydde fältet. Försökte gå det fortaste jag kunde med benen tätt ihoppressade. Jag måste ha sett ut som en pingvin eller något. Jag kunde inte visa mig såhär. Vad skulle jag göra?

I bildsalen bad jag om att få låna nål och tråd. Bildläraren frågade inte vad jag skulle ha det till, bara ett enkelt pekfinger mot källaren till. Utan ett knyst. Jag lommade ner för spiraltrappan och fann först ingenting. Bara högar med halvfärdiga klädprojekt och en och annan symaskin. Sedan fick jag syn på en låda med trådrullar. Grönt, brunt, mörkblått, beige och lila. Mina tights är svarta. Härligt. Det fick bli brun, och jag vet inte vad jag ska säga mer om det hela. Men jag kan sammanfatta med att resultatet blev ogiltig frånvaro och ett par tights med en tafatt lagning som förmodligen gör mig portad från utbildning och karriär inom allt vad textil heter.

Puss Hedvigg

Jag tänkte berätta om mina glas. Ja, ni läste rätt. Det skrivs alltför få inlägg om vår tids drickglas så jag tänkte att jag skulle ta och bryta isen. Dessa glas har varit ett ständigt problem genom min uppväxt. Har väl haft sönder ett tiotal, ett eller två med mening men de allra flesta i samband med en ren och skär olyckshändelse. Såklart. En oaktsam armbåge slutar med glassplitter över hela golvet och ett dyrt vinglas får sin dyra fot avhuggen i diskmaskinen när ett klantigt öga felbedömmer dess höjd och smäller igen luckan. Men det är inte det jag har hakat upp mig på - olyckor händer alla. Nej, anledningen till att jag alltid sett det hela som ett problem är att det finns så mycket olika sorters glas.

I min familj har vi aldrig haft fler en sex matchande glas. Ofta inte ens det. I vitrinskåpet där vi förvarade dem trängdes en salig blandning av glas - stora och små, fina och fula, dyra och billiga. Det ständiga problemet var att lyckas få likadana glas till en middag för fyra. Ingen större motgång, jag vet. Men jag kommer ihåg avundsjukan när jag i smyg kikade bakom köksluckorna hemma hos mina vänner. ALLA hade matchande set med minst tolv vackra glas. Jag kände mig handikappad. Deras föräldrar var det minsann ordning på! Förlåt mamma och pappa, men det var inte roligt att behöva korta ner gästlistan på åttaårskalaset bara för att det inte gick att duka till hela klassen med lika glas. Det har alltid varit viktigt för mig, det där med att ha lika saker. Saker som matchar.

Anledningen till att jag ägnar ett helt inlägg åt dessa skapelser av kvartsand och alkalier är att detta "problem" blommat upp och tagit nya tag ÄNNU en gång. Varje gång vi är på IKEA köper mamma ett sexpack av de glasen som står närmast gången. På så sätt slipper hon krångla sig in bland hyllorna med den stora kundvagnen, och glas behöver man ju alltid. Det låter ju bra. Det är bara det att det blir olika sorters glas varje gång! De hon köpte förra gången finns aldrig kvar. I alla fall inte ute vid gången. Och som vanligt går det alltid sönder ett glas av varje uppsättning. Nu har vi minst sex uppsättningar av glas, med mellan tre och sex i varje. Helt värdelöst.

Kommer jag någonsin komma ifrån detta?

Nyss kom mamma med ett blått, rutigt glas i händerna. Hon höll i den som om det vore av glas (okej, det uttrycket passade inte här. Eller, det passade lite för bra...). Hon talade om för mig att det var HENNES glas. INGEN annan fick dricka ur det. Jag sa okej, och så var det inte med det. Toppen, nu har vi ännu ett udda glas till samlingen.

Puss Hedvigg

Jag hör ett konstigt ljud. Det låter som om någon går med en lövblås eller något ute på gatan. Jag ler åt mig själv. Varför i hela friden skulle någon gå med en LÖVBLÅS ute på GATAN klockan 21.25 på en måndagkväll? Jag kan ändå inte låta bli att kika fram bakom gardinen. Spana ut över gatan. Gissa vad jag ser.

Det går någon med en lövblås ute på gatan! Herregud. Klockan 21.25 liksom.

Puss Hedvigg

Igår åkte jag och fyra vänner inklusive Beata till Huvudstaden över dagen. Anledningen var som sådan att vi fått biljetter till Körslagets inspelning. Ingen har väl missat det programmet som tv4 sänder på lördagkvällar? Inget program jag skulle ägna tid till i vanliga fall, men denna säsong är inget vanligt fall. DenAndre, vår klasskamrat, är med i en av körerna! Då måste man ju bara vara insatt.

Tanke 1
När man kommer från Vildmarken i en fullpackad våningsbuss så har man stora förväntningar om vad som ska ske. En liveinspelning måste betyda glitter och glamour och mingel med mysiga TV-människor. Okej nu överdrev jag lite, men ändå, döm om min förvåning när bussen släppte av oss vid en lagerlokal i Frihamnen. Det var den glamouren det. Byggnaden såg ut som en industri med massor av konteinerar och bussar huller om buller ute på parkeringen, samt en rad med nerklottrade bajamajor.

Tanke 2
Dessa nerklottrade bajamajor visade sig vara publikens enda toaletter. Som tur var kom DenAndre ut till oss där vi stod i en vänthall och drog med oss backstage. Beata som är något av en filmnörd var eld och lågor över att få vara backstage. Ordningsvakten var inte lika uppspelt över det hela, men DenAndre charmade honom och tog sedan med oss till riktiga toaletter - till min stora lycka. Kände mig som världens VIP som fick gå på en RIKTIG TOALETT!

Tanke 3
Studion var PYTTELITEN. Okej, kanske inte pytteliten, men mycket mindre än vad man tror när man ser programmet på TV. Jag var mycket imponerad av kameramännen. De sprang omkring på scenen likt ett gäng paparazzifotografer. Zoomade och hade sig. När en av dem svepte med kameran över scenen så duckade de andra för att inte komma med i bild. Det var som att titta på ett dansnummer. Har man en färdig koreografi att hålla sig till när man är kameraman? Mycket imponerande i alla fall.

Tanke 4
När det är live finns det inget som heter spontanitet. I alla fall inte om man sitter i publiken. En gubbe bestämmer när man får applådera, samma gubbe bestämmer när man får jubla. Utom när de hemma i TV-soffan matas med reklam. Då får man göra lite som man vill. Detta fick jag erfara när vi var på Rosa Bandet-galan för ett år sedan. Där fick man order precis HELA TIDEN. Körslaget var mycket roligare att se på, Gry sa att vi var den bästa publiken. Tack Gry.

Tanke 5
Bussen rullade hemåt direkt efter att sändningen var avslutad. Alla var uppspelta, det skrattades och det tjoades, men det dröjde bara en halvtimme innan det blev knäpptyst. Alla sov. Jag också, men det var inte bekvämt. Jag kröp ihop till en boll med sätet nedfällt och fötterna uppe vid rutan. Drömde härliga drömmar om min egen säng med fluffiga kuddar. Det jag vill säga är att det går inte att ligga bekvämt i en buss.

Det var i alla fall en otroligt rolig dag som jag gärna gör om! DenAndre och hans kör gick vidare och jag har en känsla av att de kommer ta hem hela alltihop i slutändan...


Hela det sällsamma sällskapet.


Körslaget.

Puss Hedvigg 

Jag åkte båt igår. Till Åland och tillbaka. Över dagen bara. Jag har aldrig åkt Ålandsbåten förut, men har förstått att man åker Ålandsbåt för att köpa billig sprit och parfym. Det gjorde inte jag. Jag köpte bara godis. Till min lillebror dessutom.

Åland är utomlands. Det tillhör Finland. Jag var utomlands igår. Jag hann inte se mycket av utlandet på den korta tid då vi bytte från första båten Isabella till andra båten Amorella. Bara ett hus. Och en bil som det stod "Ålpress" på. En pappa bakom mig sa med ett pekande finger till sin son att man pressade ålar i den bilen. Jag vet inte om han menade det han sa, eller om det var ett typiskt svenskt, dåligt skämt. Jag vet faktiskt inte.

På båten på väg TILL Åland gick jag med mormor och Stora till ett rum som jag tyvärr inte finner namnet på just nu. Där fanns en bar, ett dansgolv, en teveduk och massor med soffor och fåtöljer med tillhörande runda bord. Vad kallas ett sådant rum? I alla fall, där satte vi oss. Det surrade lite. Slamrades försiktigt i glasen. Skrattades hjärtligt men lågmält. Plötsligt klev en kostymnisse upp på dansgolvet och utlyste att det skulle bli karaoke. Först sa han det på svenska, sedan engelska och tillsist på finska. Åhnej, tänkte jag. Karaoke i min värld betyder ofrivillig, falsk sång och enbart pinsamheter. Kostymnissen sa att man kunde skriva upp sig på någon lista och önska en låt att sjunga. Sedan försvann han.

Först då upptäckte jag att alla i lokalen utom mormor, Stora och jag själv var finnar. Alltså från Finland. Människor som talade finska. En efter en försvann finnarna bort till baren för att skriva upp sig på den där karaoke-listan. Efter en liten stund klev kosymnissen upp på dansgolvet igen och berättade att KARAOKEN KUNDE BÖRJA!

Först upp var en gubbe på sjuttio plus. Han sjöng en vemodig, melankolisk sång på finska. Eller, sjöng och sjöng. Introt började, två par stegade oblygt ut på dansgolvet och gubben tog ton. Men mikrofonen fungerade inte. Gubben blev sur och kostymnissen blev svettig. Mikrofonen byttes ut TVÅ gånger innan det fungerade och vi fick höra vad han gick för. Låt mig säga såhär: Det var en historielektion. En resa bak i Finlands snöiga historia. Blundade jag så satt Perra där bredvid mig. Jag lovar.

ALLA låtar var på finska. Utom när en sjöng Abba, och en annan Titanic. Situationen var minst sagt komisk. Men det var inte det jag ville säga med detta. Nej, jag vill bara tala om hur IMPONERAD jag blev av det jag fick uppleva. Inte över finnarnas prestationer, men över deras MOD. Det var inget "Åhnej, jag kan inte sjunga" eller "Jag vågar inte"! Finnarna anmälde sig frivilligt, gick upp med bister min och frånvarande blick, som om publiken inte fanns där. Sjöng självsäkert och tackade för applåderna med en enkel nick när uppträdandet nått sitt slut. Helt otroligt. Hade vi varit i Sverige skulle situationen ha tett sig annorlunda. Vi svenskar sjunger bara karaoke på fyllan. Ska man ha självförtroende ska man vara finsk.

Finsk karaoke. Det var minsann en upplevelse.

Puss Hedvigg