hedviggochbeata

I fredags bakade jag och Simba en tårta. Årets första jordgubbar införskaffades tillsammans med tre deciliter vispgrädde och chokladpudding. En egen tårtbotten bakade vi till och med, fast den blev inte riktigt som vi tänkt oss. Men med all chokladpudding inuti och grädden och de mumsiga jordgubbarna på toppen blev den ganska vacker i alla fall.

Vi packade en filt och massor av servetter, och med tårtan i högsta hugg begav vi oss iväg till Vildmarkens enda park som inte kan kallas för park. Den består av en gräsmatta, några buskar, ett och annat träd och en stor staty av någon höghet som man borde veta namnet på. På gräsmattan slog vi oss ner.

Planen var att äta tårtan enbart med hjälp av våra HÄNDER. Därav alla servetter. Det står på Simbas lista över saker han bör pröva att göra här i livet. Numera står det på min lista också - avbockad och avklarad! För där satt vi på gräsmattan och käkade gräddtårta med händerna, jag och Simba. Det började under kontrollerade former. En tugga i taget, bara en liten gräddfläck och en ynklig jordgubbe på filten. Obetydligt. Men det slutade snart i krig.


Simba tog första tuggan...

Jag svär. Det var grädde. Det var jordgubbar. Det var chokladpudding. ÖVERALLT. Folk kollade snett när de cyklade eller promenerade förbi. Jag förvånades över att det inte var någon som skrattade åt vår udda tillställning. Alla bara glodde på oss med ansikten av sten, för att sedan titta framåt och cykla vidare. Som om det satt ungdomar i parken som inte är en park och har tårtkrig varje dag!

Först när vi var så mätta att vi kunde spricka reflekterade vi över hur mycket vi faktiskt kladdat ner. Men det var lungan, Simba hade en lösning. Han ville bada. I sjön! Kära människor, jag vill bara påminna er om att det är MAJ månad just nu. ISEN har väl precis släppt och det är ISKALLT i vattnet. Ingen vettig varelse doppar så när på en lilltå i sjön såhär års.

Vi är inga vettiga varelser. Vi tog vårt pick och pack och promenerade ner till sjön. Simba handlade fort, så fort att jag fick en mindre chock. Han kastade av sig skorna, sprang ut på en brygga och kastade sig i vattnet. Med kläder och allt! Jag stod kvar och gapade. Kan ju tala om att han var lika snabb upp som han var i. För mig tog det lite längre tid, badkruka som jag är. Jag gick i vattnet, men det gör inget. För jag DOPPADE mig. Jag har BADAT i år. Det var inte skönt, men jag GJORDE DET!

Puss Hedvigg

När min kära estetklass tog tåget hem stannade jag kvar här i Huvudstaden. Simba kom hit och höll mig sällskap hela dagen igår, det var mysigt. Tyvärr tog teatrarna det vackra vädret med sig hem, för regnet smattrade mot plåttaken hela dagen. Men det var mysigt ändå!

Vi förföljde en person, jag och Simba. Det var Simbas idé. Vi tog sikte på en stackars oskyldig människa, som vädret till trots enbart bar en grå t-shirt. Vi följde honom från Operan till slottet, och sedan virrade han bort oss bland gränderna i Gamla Stan. Vi var väldigt diskreta. Så diskret man nu kan vara med ett randigt paraply.

Vi var mycket imponerade av den där människan vi förföljde. Han var mystisk på många sätt. Till exempel blev hans t-shirt inte blöt! Han vandrade lungt gata upp och gata ner utan att bli blöt, så när som på tre välplacerade fläckar på ryggen. Samtidigt som jag och Simba huttrade av köld och blev dyngsura även under vårat paraply. Det var MYCKET mystiskt. Hans hår blev inte blött heller! En annans kalufs strejkade och ställde sig åt alla håll.

Tillslut gick han in i en gränd som var helt tom på folk. Vi tvekade. Skulle det vara alltför misstänkt om vi följde efter? Jag tror han anade lite vad vi höll på med, men han verkade inte alls besvärad. Vi fortsatte hack i häl och kom fram till en jättemysig restaurang. Eller, restaurangen i sig kanske inte var så mysig, men det fanns bord under tak utanför och där fanns det FILTAR. Vi slog till direkt, den mystiska killen byttes ut mot två kaffe.

Vi tror att det kanske var en ängel. Han var någon slags nedsänd med en uppgift att leda oss till den mysiga restaurangen med filtarna. Det finns många bevis! Till exempel så blev varken hans tröja eller hår blött. Och han brydde sig inte fast han märkte oss, alltså ville han att vi skulle följa efter honom.

Det var en ängel!

Puss Hedvigg   

Jag och min kära teaterklass tog imorse tåget till Huvudstaden, och här sitter jag nu vid vandrarhemmets widescreenskärm. Vi fick åka ett tråkigt tåg. Ett såntdär mordernt med automatdörrar och kungliga namn på sätena, som man i vanliga fall slipper när man byter tåg efter ungefär halva resan. Detta var inget vanligt fall. Vi fick åka tråktåg hela vägen. Men det gjorde inte så mycket för min del - jag sov mest. Det är mysigt att sova på tåg!

Väl framme i Huvudstade åt vi lite, tittade i affärer och strosade omkring som ett gäng turister. Vi såg en åttioåring som höll i en demonstration. Som sina trogna åhörare hade han andra åttioårigar - utrustade med anteckningsblock och bläckpennor. Han hade en megafon, han som demostrerade. Gormade med en röst som en radiopratare från femtiotalet om att boendeskatten för småhusägare var på tok för hög. Jag lovar: ju fler ord som kom ut ur den där gubben - desto gråhårigare blev de stackars åhörarna. Eller, jag kanske bara inbillade mig det. De kanske fann det hela mycket intressant. Så var det nog. Säkert. Kommer jag stå där med ett anteckningsblock om ungefär sextio år? Hujedamej.

När vi inkvarterat oss här på vandrarhemmet så bar det av till Dramaten. DRAMATEN, kära läsare. En guidad tur på Dramaten med en teaterklass innebär många frågor att besvara för guiden. Stackarn. Men jag tror att hon tyckte det var mer skoj än vad hon led av tolv frågvisa ungdomars entusiasm. Vi fick gå in i kostymförrådet. Jag dog. Det var massssor av kvadratmeter med scenkläder från golv till tak. Helt otroligt. Jag gapade hela tiden. Det var som ett enda stort Myrorna. Jag ville plocka på mig massa kläder och skor och springa till kassan som inte fanns. Funderade ett tag på att gömma mig på kavajavdelningen, men de såg mig och jag fick snällt lomma efter de andra.

Dramaten var nog det vackraste jag någonsin sätt. Jag vill bo på Dramaten. Förresten, jag vill upplysa er om att de rosa träden har slagit ut i Kungsträdgården. Det var också vackert. Jag vill bo på Dramaten. Och ha Kungsträdgården som min trädgård.

Puss Hedvigg       

Jag försov mig imorse. Vaknade och fick den där känslan av att vilja lägga mig på golvet och sjunka igenom det - ner hos grannen, ner i källaren, under marken, enbart för att få sova vidare. Den känslan får jag allt för ofta på vardagsmorgonar.

Denna onsdagsmorgon slängde jag på mig tröja, kofta och tights. Dessa tights. Jag vet inte hur många jag haft sönder genom åren. Det blir ett litet hål. Hålet växer. Det växer lite till, och plötsligt står jag där med mer yta bestående av hål än tyg. Man blir så arg. Självklart var det ett hål även i dessa tights, denna onsdagsmorgon. Ja, himla arg blir man.

Jag tänkte inte låta ett hål stoppa mig. Eller, egentligen hann jag helt enkelt inte byta byxor. Så jag sprang till bussen, åkte till skolan och gick mot idrottshallen där vi skulle ha första lektionen. Jag hann hitta på många ursäkter som jag inte fick användning för innan jag klev in i danssalen. Alla låg på golvet. Det var knäpptyst i rummet. Vilken härlig dag, hann jag tänka. Att få börja skoldagen med yoga!

Jag mimade ett ursäkta till läraren och tog en matta. Allt flöt på. Tills vi skulle stå i en konstig ställning och hålet i mina tights gjorde sig påminnt. Jag kollade läget, och upptäckte till min stora fasa att det hade växt till minst det dubbla av det dubbla av det dubbla! Hela benet syntes ju nästan! Jag fick panik och flydde fältet. Försökte gå det fortaste jag kunde med benen tätt ihoppressade. Jag måste ha sett ut som en pingvin eller något. Jag kunde inte visa mig såhär. Vad skulle jag göra?

I bildsalen bad jag om att få låna nål och tråd. Bildläraren frågade inte vad jag skulle ha det till, bara ett enkelt pekfinger mot källaren till. Utan ett knyst. Jag lommade ner för spiraltrappan och fann först ingenting. Bara högar med halvfärdiga klädprojekt och en och annan symaskin. Sedan fick jag syn på en låda med trådrullar. Grönt, brunt, mörkblått, beige och lila. Mina tights är svarta. Härligt. Det fick bli brun, och jag vet inte vad jag ska säga mer om det hela. Men jag kan sammanfatta med att resultatet blev ogiltig frånvaro och ett par tights med en tafatt lagning som förmodligen gör mig portad från utbildning och karriär inom allt vad textil heter.

Puss Hedvigg

Jag tänkte berätta om mina glas. Ja, ni läste rätt. Det skrivs alltför få inlägg om vår tids drickglas så jag tänkte att jag skulle ta och bryta isen. Dessa glas har varit ett ständigt problem genom min uppväxt. Har väl haft sönder ett tiotal, ett eller två med mening men de allra flesta i samband med en ren och skär olyckshändelse. Såklart. En oaktsam armbåge slutar med glassplitter över hela golvet och ett dyrt vinglas får sin dyra fot avhuggen i diskmaskinen när ett klantigt öga felbedömmer dess höjd och smäller igen luckan. Men det är inte det jag har hakat upp mig på - olyckor händer alla. Nej, anledningen till att jag alltid sett det hela som ett problem är att det finns så mycket olika sorters glas.

I min familj har vi aldrig haft fler en sex matchande glas. Ofta inte ens det. I vitrinskåpet där vi förvarade dem trängdes en salig blandning av glas - stora och små, fina och fula, dyra och billiga. Det ständiga problemet var att lyckas få likadana glas till en middag för fyra. Ingen större motgång, jag vet. Men jag kommer ihåg avundsjukan när jag i smyg kikade bakom köksluckorna hemma hos mina vänner. ALLA hade matchande set med minst tolv vackra glas. Jag kände mig handikappad. Deras föräldrar var det minsann ordning på! Förlåt mamma och pappa, men det var inte roligt att behöva korta ner gästlistan på åttaårskalaset bara för att det inte gick att duka till hela klassen med lika glas. Det har alltid varit viktigt för mig, det där med att ha lika saker. Saker som matchar.

Anledningen till att jag ägnar ett helt inlägg åt dessa skapelser av kvartsand och alkalier är att detta "problem" blommat upp och tagit nya tag ÄNNU en gång. Varje gång vi är på IKEA köper mamma ett sexpack av de glasen som står närmast gången. På så sätt slipper hon krångla sig in bland hyllorna med den stora kundvagnen, och glas behöver man ju alltid. Det låter ju bra. Det är bara det att det blir olika sorters glas varje gång! De hon köpte förra gången finns aldrig kvar. I alla fall inte ute vid gången. Och som vanligt går det alltid sönder ett glas av varje uppsättning. Nu har vi minst sex uppsättningar av glas, med mellan tre och sex i varje. Helt värdelöst.

Kommer jag någonsin komma ifrån detta?

Nyss kom mamma med ett blått, rutigt glas i händerna. Hon höll i den som om det vore av glas (okej, det uttrycket passade inte här. Eller, det passade lite för bra...). Hon talade om för mig att det var HENNES glas. INGEN annan fick dricka ur det. Jag sa okej, och så var det inte med det. Toppen, nu har vi ännu ett udda glas till samlingen.

Puss Hedvigg