Någon fyller år...
Hej, jag heter Någon och jag fyller år idag. Sjutton år. Vad får man göra när man är sjutton år som alla sextonåringar inte får göra? Jag funderade på det länge. Tänkte och tänkte. Sedan kom jag på det. Man får köpa energidryck på Ica Maxi. Känn på den alla minderåriga! Jag får köpa ENERGIDRYCK på ICA MAXI. Fast det var väl det enda. Synd att jag avskyr energidryck...
Jag har växt två decimeter på längden och tre på bredden. Och så har jag fått tre nya rynkor. Titta vad jag fick i födelsedagspresent av min käre fader!
En STOR burk med godis. Verkar som att jag kommer växa ett par decimeter till... På bredden vill säga.
Ni får ju kosta på er ett grattis.
Ni behöver inte.
Men ni måste.
Puss Hedvigg
Jag har växt två decimeter på längden och tre på bredden. Och så har jag fått tre nya rynkor. Titta vad jag fick i födelsedagspresent av min käre fader!
En STOR burk med godis. Verkar som att jag kommer växa ett par decimeter till... På bredden vill säga.
Ni får ju kosta på er ett grattis.
Ni behöver inte.
Men ni måste.
Puss Hedvigg
Hur man fejkar en bokredovisning
Vi hade bokredovisning på svenskan för ett antal dagar sedan. Jag, som använt en hel termin åt att jobba bort min scenskräck, tog mig igenom det hela och klarade mig ganska bra. VG+ fick jag för det. VG+ är min grej har jag märkt... Det räckte inte ända fram på grund av att jag "besparade åhörarna mina djupa tankar och reflektioner", som läraren så vackert uttryckte sig. Hur vet hon om jag är djup?
Simba var i min grupp. Simba har fyllt ut en stor del av bloggen på sistone. Han är ju trots allt en väldigt rolig prick! Simba är en sådan som ägnar lektionerna åt allt annat än han ska, men som ändå kan allt och glider igenom det mesta med goda resultat. Hela klassen lyssnar på läraren. Simba lyssnar på musik. Hela klassen skriver i sina anteckningsblock. Simba använder sitt som kudde. Och nu bokredovisningen:
Hela klassen läser en bok, skriver stödord och redovisar. Simba FEJKAR en bokredovisning!
- Min bok heter... eh... "Betongen väger tungt", började Simba. Den är skriven av... Erika. Erika Bergkvist. Den handlar om en kille som är i ett gäng som slåss och knarkar och... så. Och en dag så slår han sin kompis jättehårt, och det är vändpunkten! Han liksom bankar vett i sin kompis för det finns inget annat sätt att nå fram till honom. Och han tycker om att slåss. Det var väl typ det boken handlade om...
Det förvånade mig hur trovärdig han lät ändå. Jag hade gått på det om jag inte visste att allt han kläckte ur sig var taget ur det blå. Jag satt i ett hörn och skrattade så tårarna rann, men vår lärare nickade och hummade engagerat och Simba var vaniljglass genom hela föredraget. Imponerad, det blev man minst sagt.
- Hur kommer det sig att du valde just denna bok? undrade vår svenskalärare och gav Simba en nyfiken och intresserad blick.
- Min kompis från Österrike var här och hälsade på, och då hade han med sig den. Den är väldigt ovanlig boken, för den... den är från Danmark. Men det är i alla fall min kompis favoritbok.
Vår lärare spände ögonen i Simba, inte lika intresserat längre, snarare misstänksamt. Hennes elev hade just påstått att han läst en bok på svenska, som kom från Danmark, som tillhörde en kompis i Österrike. Men hon verkade inte fundera mer över det, eftersom den enda anmärkningen Simba fick på sin presentation var att han kunde ha talat lite högre.
Puss Hedvigg
Simba var i min grupp. Simba har fyllt ut en stor del av bloggen på sistone. Han är ju trots allt en väldigt rolig prick! Simba är en sådan som ägnar lektionerna åt allt annat än han ska, men som ändå kan allt och glider igenom det mesta med goda resultat. Hela klassen lyssnar på läraren. Simba lyssnar på musik. Hela klassen skriver i sina anteckningsblock. Simba använder sitt som kudde. Och nu bokredovisningen:
Hela klassen läser en bok, skriver stödord och redovisar. Simba FEJKAR en bokredovisning!
- Min bok heter... eh... "Betongen väger tungt", började Simba. Den är skriven av... Erika. Erika Bergkvist. Den handlar om en kille som är i ett gäng som slåss och knarkar och... så. Och en dag så slår han sin kompis jättehårt, och det är vändpunkten! Han liksom bankar vett i sin kompis för det finns inget annat sätt att nå fram till honom. Och han tycker om att slåss. Det var väl typ det boken handlade om...
Det förvånade mig hur trovärdig han lät ändå. Jag hade gått på det om jag inte visste att allt han kläckte ur sig var taget ur det blå. Jag satt i ett hörn och skrattade så tårarna rann, men vår lärare nickade och hummade engagerat och Simba var vaniljglass genom hela föredraget. Imponerad, det blev man minst sagt.
- Hur kommer det sig att du valde just denna bok? undrade vår svenskalärare och gav Simba en nyfiken och intresserad blick.
- Min kompis från Österrike var här och hälsade på, och då hade han med sig den. Den är väldigt ovanlig boken, för den... den är från Danmark. Men det är i alla fall min kompis favoritbok.
Vår lärare spände ögonen i Simba, inte lika intresserat längre, snarare misstänksamt. Hennes elev hade just påstått att han läst en bok på svenska, som kom från Danmark, som tillhörde en kompis i Österrike. Men hon verkade inte fundera mer över det, eftersom den enda anmärkningen Simba fick på sin presentation var att han kunde ha talat lite högre.
Puss Hedvigg
Makten ligger hos de små
Nu är jag hemma igen, efter en vecka i huvudstaden hos Faster Tura och hennes ungar. Det var en mysig, men tuff, vecka. När en treåring och en femåring gaddar ihop sig bli det väldigt... intensivt. Julgranen välte. Det var stoj och stim i hallen, sedan hördes ett ljudligt brak som följdes av en andhämtande tystnad. Julgranen restes efter ett par minuter upp igen. Och så stoj och stim igen. Samma procedur upprepades ännu en gång.
Vilken liga de är, de två minsta i barnaskaran. De retas och de slåss, med varandra och med andra som råkar stå i vägen. Jag blir arg och kommer med tomma hot om indraget lördagsgodis och inga julklappar på julafton. Då slår de på charmen och ler så där gulligulligt tills man smälter och bara vill pussa på dem. Men så drar de igång igen. Full rulle tjugofyra sju.
Igår innan vi åkte hem var de extra jävliga. Den minsta hade fått tag i ett mjölpaket och femåringen hängde glatt på. Barn har inte så komplicerade liv. Igår stod mjölkrig över datorn på schemat, mellan "Äta honungsmacka" och "Titta på Svampbob Fyrkant". Det var mjöl överallt. Femåringen tog till och med en näve mjöl och HÄLLDE över FELICIA. Jag trodde inte mina ögon! Nu vågar hon väl aldrig följa med hem till Faster Tura igen...
Makten ligger hos de små. De får vad de vill genom att skrika i högan sky. Det ska jag också pröva någon gång. Om Perra inte ger mig VG+ på nästa historieprov ska jag ställa mig upp och skrika och inte sluta förrens han ger med sig. Det ska jag minsann göra. Sedan ska jag le så otroligt guligulligt att han höjer det till MVG. Men Perra får inte pussa på mig.
Puss Hedvigg
Vilken liga de är, de två minsta i barnaskaran. De retas och de slåss, med varandra och med andra som råkar stå i vägen. Jag blir arg och kommer med tomma hot om indraget lördagsgodis och inga julklappar på julafton. Då slår de på charmen och ler så där gulligulligt tills man smälter och bara vill pussa på dem. Men så drar de igång igen. Full rulle tjugofyra sju.
Igår innan vi åkte hem var de extra jävliga. Den minsta hade fått tag i ett mjölpaket och femåringen hängde glatt på. Barn har inte så komplicerade liv. Igår stod mjölkrig över datorn på schemat, mellan "Äta honungsmacka" och "Titta på Svampbob Fyrkant". Det var mjöl överallt. Femåringen tog till och med en näve mjöl och HÄLLDE över FELICIA. Jag trodde inte mina ögon! Nu vågar hon väl aldrig följa med hem till Faster Tura igen...
Makten ligger hos de små. De får vad de vill genom att skrika i högan sky. Det ska jag också pröva någon gång. Om Perra inte ger mig VG+ på nästa historieprov ska jag ställa mig upp och skrika och inte sluta förrens han ger med sig. Det ska jag minsann göra. Sedan ska jag le så otroligt guligulligt att han höjer det till MVG. Men Perra får inte pussa på mig.
Puss Hedvigg
På caféet där jag ALLTID fikar...
Jag är i huvudstaden. Felicia är också här. Fast det tog lite tid innan hon väl kom hit. Först missade hon tåget, hon skyller på bilen - med all rätt. Sedan blev det andra tåget försenat med SJUTTIO minuter. Felicia tog det som att huvudstaden inte ville ha henne. Jag trodde mer på att Vildmarken inte ville släppa henne ifrån sig.
Idag skulle jag visa den bra sidan av huvudstaden för Felicia, en insnöad vildmarksbo. Det gick inte så där himla bra... Det var svinkallt. Vi fick åka artonhundratalstunnelbana. Alla trafikljus blev röda av vår blotta närvaro, och då menar jag ALLA. Vi bestämde oss för att fika också. Äta bör man, annars dör man. Att fika kan väl aldrig gå fel, tänkte vi. Men ack, det kunde det visst!
Vi gick hela långa gatan, upp och ner, fram och tillbaka. Vi gick förbi caféet där jag ALLTID fikar. Jag sa att nej inte där, för där fikar jag ALLTID. Så knallade vi gatan fram ytterligare några varv. Tills vi såklart hamnade där i alla fall - på caféet där jag ALLTID fikar.
Vi hade jättemysigt - till en början. Så mysigt att vi inte märkte att värmeljuset på bordet bestämt sig för att göra upp en lägereld på mitt smörgåspapper och min ena vante. Ja, ni hörde rätt! Det BRANN på bordet, inne på caféet där jag ALLTID fikar. Felicia märkte det först. Oj, sa hon. AAAAAHHH, sa jag och började blåsa och ha mig. Bankade febrilt på de stigande lågorna med min tekopp. Först när jag lyckats släcka elden så märkte vi att min vante också tagit stryk. Av mitt dekorativa band på vantens översida fanns nu bara glöd och aska kvar. Jag som tyckte om de där vantarna...
Ingen märkte något. Hoppas jag. Brandlarmet gick inte heller, trots den illaluktande röken. Men brickan blev märkt för livet. Förlåt.
Imorgon åker vi tillbaka till Vildmarken, kanske bäst det.
Puss Hedvigg
Idag skulle jag visa den bra sidan av huvudstaden för Felicia, en insnöad vildmarksbo. Det gick inte så där himla bra... Det var svinkallt. Vi fick åka artonhundratalstunnelbana. Alla trafikljus blev röda av vår blotta närvaro, och då menar jag ALLA. Vi bestämde oss för att fika också. Äta bör man, annars dör man. Att fika kan väl aldrig gå fel, tänkte vi. Men ack, det kunde det visst!
Vi gick hela långa gatan, upp och ner, fram och tillbaka. Vi gick förbi caféet där jag ALLTID fikar. Jag sa att nej inte där, för där fikar jag ALLTID. Så knallade vi gatan fram ytterligare några varv. Tills vi såklart hamnade där i alla fall - på caféet där jag ALLTID fikar.
Vi hade jättemysigt - till en början. Så mysigt att vi inte märkte att värmeljuset på bordet bestämt sig för att göra upp en lägereld på mitt smörgåspapper och min ena vante. Ja, ni hörde rätt! Det BRANN på bordet, inne på caféet där jag ALLTID fikar. Felicia märkte det först. Oj, sa hon. AAAAAHHH, sa jag och började blåsa och ha mig. Bankade febrilt på de stigande lågorna med min tekopp. Först när jag lyckats släcka elden så märkte vi att min vante också tagit stryk. Av mitt dekorativa band på vantens översida fanns nu bara glöd och aska kvar. Jag som tyckte om de där vantarna...
Ingen märkte något. Hoppas jag. Brandlarmet gick inte heller, trots den illaluktande röken. Men brickan blev märkt för livet. Förlåt.
Imorgon åker vi tillbaka till Vildmarken, kanske bäst det.
Puss Hedvigg
Faster Turas julklapp
Kanske borde berätta historien om Faster Turas julklapp. Jo, ni förstår det var Håkans idé. Han må vara en envis och bitter papperslapp, men när han väl kläcker ur sig en idé så blir det riktigt bra.
Jag gjorde allt för att få tag i denna ej särskilt kostsamma med ack så finurliga julklapp. Jag tog bussen - jag hatar bussen. Inne i affären letade jag bland läskiga ormar och fula fiskar. Har ni kommit på vad det var än?
Just det. En vandrande pinne. SÅ KLART. Dessvärre hade de ingen vandrande pinne i Vildmarkens enda djuraffär. Jag antar att det är där man köper dem, i djuraffären. Var annars? Ica? Jag ringde till enavallafasterturaskusiner. Han skrattade åt mig. Så jag ringde till Faster Turas äldsta unge, och jo, hon kunde gå ner för gatan och köpa en pinne till mig.
Allt var toppen, pinnen var fixad. Gusten, den andra vandrande pinnen, skulle inte behöva vara ensam, trots att jag haft ihjäl Pernilla. Allt var verkligen JÄTTEBRA! Tills jag fick ett sms från Faster Turas unge:
"Gusten har dött. Mamma blir nog jätteglad för en ny pinne (jag är ironisk)"
Vad skulle jag göra? Jag bestämde mig för att hålla mig till planen. Och det blev nog helt okej i alla fall, med tanke på Faster Turas utvärdering av den nya familjemedlemmen - Matilda:
Nya famijemedlemmen pinnen Matilda mår bra. Jag har inrett en ny fin kakburk och hon har det riktigt mysigt. Hom är mer fri, kakburken är utan lock och jag rastar henne dagligen i en krukväxt bredvid. (Gusten dog nog av depression...) Jag börjar bli riktigt fäst vid henne, kanske får hon stanna... Tura-pussar!
Jag gjorde allt för att få tag i denna ej särskilt kostsamma med ack så finurliga julklapp. Jag tog bussen - jag hatar bussen. Inne i affären letade jag bland läskiga ormar och fula fiskar. Har ni kommit på vad det var än?
Just det. En vandrande pinne. SÅ KLART. Dessvärre hade de ingen vandrande pinne i Vildmarkens enda djuraffär. Jag antar att det är där man köper dem, i djuraffären. Var annars? Ica? Jag ringde till enavallafasterturaskusiner. Han skrattade åt mig. Så jag ringde till Faster Turas äldsta unge, och jo, hon kunde gå ner för gatan och köpa en pinne till mig.
Allt var toppen, pinnen var fixad. Gusten, den andra vandrande pinnen, skulle inte behöva vara ensam, trots att jag haft ihjäl Pernilla. Allt var verkligen JÄTTEBRA! Tills jag fick ett sms från Faster Turas unge:
"Gusten har dött. Mamma blir nog jätteglad för en ny pinne (jag är ironisk)"
Vad skulle jag göra? Jag bestämde mig för att hålla mig till planen. Och det blev nog helt okej i alla fall, med tanke på Faster Turas utvärdering av den nya familjemedlemmen - Matilda:
Nya famijemedlemmen pinnen Matilda mår bra. Jag har inrett en ny fin kakburk och hon har det riktigt mysigt. Hom är mer fri, kakburken är utan lock och jag rastar henne dagligen i en krukväxt bredvid. (Gusten dog nog av depression...) Jag börjar bli riktigt fäst vid henne, kanske får hon stanna... Tura-pussar!
Skidåkning
Idag bar det av till backen. Skidåkning för hela slanten. Utför alltså, slalom, inte såna där töntiga lågfärdsskidor. Eller längdskidor. Eller jag vet inte vad det heter...
I alla fall, pappas kompis från england var här. Pappa tvingade upp stackaren i backen. Trots att pappa har åkt kanske fem gånger i hela sitt liv och brukar se ut som bambi på skidor, så skulle han skryta med sina talanger. Han sa det aldrig högt, men alla visste det. Och han fick rätt, idag var det pappas kompis som var bambi, pappa såg ut som rena rama proffset. I jämförelse alltså. Förutom när pappa dök med huvudet före rakt i en snöhög, mitt framför min lillebrors duktiga skidkompisar. Ni vet, de som gör bakåtvolter och andra svåra saker. Just det kanske inte var så proffsigt.
Pappas kompis började lite lätt i barnbacken. Pappa agerade skidlärare och försökte åka baklänges. Behöver jag berätta hur det slutade? Efter ett tag tröttnade han på att leka skidlärare och tvingade ut sin kompis i de andra, lite svårare backarna. Hans kompis ställde sig motvilligt i liften alldeles själv. Vid mitten, halvägs upp på berget, finns en bro som man åker över. Pappas kompis släppte liften redan på mitten av bron. Han fick staka sig fram. Han sträckte sig efter räcket för att dra sig framåt till slutet av bron, och råkade placera handen rakt på en nödstopp-knapp. Hela liften stannade. Tjugo par ögon vändes mot pappas stackars kompis.
Han var rätt duktig ändå, och pappa också. Engelskmän har en medfödd talang när det gäller slalomåkning, det vet ju alla. Deras hemland är ju FULLT av bergskedjor och stora fjällområden. Och så snöar det ju så otroligt mycket. Någon timme innan vi skulle åka hem gick jag fram till pappas kompis som knäppt av sig skidorna och stod med armarna i kors nedanför liften.
- Are you done for today? frågade jag.
- I am done FOREVER!
Puss Hedvigg
I alla fall, pappas kompis från england var här. Pappa tvingade upp stackaren i backen. Trots att pappa har åkt kanske fem gånger i hela sitt liv och brukar se ut som bambi på skidor, så skulle han skryta med sina talanger. Han sa det aldrig högt, men alla visste det. Och han fick rätt, idag var det pappas kompis som var bambi, pappa såg ut som rena rama proffset. I jämförelse alltså. Förutom när pappa dök med huvudet före rakt i en snöhög, mitt framför min lillebrors duktiga skidkompisar. Ni vet, de som gör bakåtvolter och andra svåra saker. Just det kanske inte var så proffsigt.
Pappas kompis började lite lätt i barnbacken. Pappa agerade skidlärare och försökte åka baklänges. Behöver jag berätta hur det slutade? Efter ett tag tröttnade han på att leka skidlärare och tvingade ut sin kompis i de andra, lite svårare backarna. Hans kompis ställde sig motvilligt i liften alldeles själv. Vid mitten, halvägs upp på berget, finns en bro som man åker över. Pappas kompis släppte liften redan på mitten av bron. Han fick staka sig fram. Han sträckte sig efter räcket för att dra sig framåt till slutet av bron, och råkade placera handen rakt på en nödstopp-knapp. Hela liften stannade. Tjugo par ögon vändes mot pappas stackars kompis.
Han var rätt duktig ändå, och pappa också. Engelskmän har en medfödd talang när det gäller slalomåkning, det vet ju alla. Deras hemland är ju FULLT av bergskedjor och stora fjällområden. Och så snöar det ju så otroligt mycket. Någon timme innan vi skulle åka hem gick jag fram till pappas kompis som knäppt av sig skidorna och stod med armarna i kors nedanför liften.
- Are you done for today? frågade jag.
- I am done FOREVER!
Puss Hedvigg
