Friskis&Svettisjympa
Jympapass är alltid skojigt. Det finns så många olika människor där, så många karaktärer att betrakta. Det finns gamla och unga, tjocka och smala. Vissa ger järnet och bryr sig inte om vad någon annan tycker och tänker om dem. Andra bryr sig bara om det jag just nämnde. De ser sig nervöst omkring, drar i sina kläder, fixar frisyren och har alltid ett litet öga på spaning.
Sedan finns det de som inte själva deltar i jympapasset, utan som bara ser på. De är också intressanta att kika på där de sitter på en bänk eller en medhavd picknickfilt. Vissa tittar avundsjukt på och önskar att de också kunde ta sig i kragen och börja träna. Andra tittar med rynkad panna på människorna som hoppar omkring i en stor ring - utan att alls förstå vitsen.
Och så finns det dem som tittar på, skrattar och pekar, som redan tömt halva sina medhavda systemetkassar och som blivit misstänksamt fnittriga och obehagligt högljudda. De infann sig på första parkett denna soliga eftermiddag. I detta fall var det fyra ungdomar, förmodligen minderåriga. Herregud, nu låter jag som en gammal tant... Betedde sig som fyraåringar gjorde de i alla fall. Det skulle vem som helst tycka. De skrek och hade sig. Gjorde narr av jympaledaren, sprang upp på scenen och larvade omkring. Man blir så... trött.
Men det var trevligt i alla fall. Vi kämpade på som sjutton, även om jag hade vissa svårigheter med att få mina armar och ben att göra som jag ville. Friskis&Svettisjympa är det bästa som finns.
Puss Hedvigg
Jag har varit i Israel
Jag har varit i Israel med faster Tura och hennes familj. Det var mycket trevligt. Vi borde i deras stora hus i en liten palestinsk by. Husen stod tätt, tätt, man kunde nästan skaka hand med grannen som Tura brukar säga. Igår kom vi hem till Sverige. Israel är minst sagt annorlunda i jämförelse med Sverige. Låt mig förklara med några exempel:
Kösystem.
I Sverige står vi i kö, i Israel tränger man sig för allt vad man är värd. Det är helt otroligt vad vi är duktiga på att bilda kö i Sverige. I affären, till maten i matsalen. Hela livet är en enda lång kö. Ja, vadå då? Vad är problemet? Det är inget problem, bara aningen skrattretande. Man måste alltid, alltid vänta på sin tur.
I Israel är kulturen annorlunda. Det fick jag uppleva på en stor kryssningsbåt när jag snällt stod i kö till middagsbuffén. En efter en kom det tanter och gubbar och tog en tallrik för att sedan tränga sig före. Utan att blinka. SKANDAL, tänkte jag för jag är ju ganska svensk ändå.
Faster Tura berättade att även hennes ungar fått erfara detta. Vid klätterställningen i deras fall. Hur länge de än snällt väntade på sin tur så KOM DE ALDRIG FRAM. Det gäller att arbåga sig fram. Störst först.
Avfallshantering.
I Sverige har vi papperskorgar, sopnedkast, återvinningsstationer och allt vad det heter. Jag tror inte de vet vad en papperskorg är för något i Israel. Ni anar inte vad skräpigt det var på gatorna! Miljömänniska som jag är blev jag lite smått uppjagad över plastpåsarna, matresterna och övrigt avfall som trängdes på trottoaren. Här hemma klagar vi över minsta lilla fimp, minsta tuggummi. Det är ingenting. Ingenting.
Vattenmelon.
Jag åt vattenmelon tre gånger om dagen två veckor i sträck. Först till frukost, och så till mellanmål efter siestan. Sedan kom det gäster lite senare på kvällen som också skulle ha, och då var jag där igen och praktiskt taget blev tvingad att äta. Host. Denna törstsläckande sommarfrukt som är godare än all världens sötsaker inhandlades på marknaden precis bredvid huset där vi bodde. Och här snackar vi STORA vattenmeloner. Ju senare på dygnet det blev, desto mer skrek de från marknaden och desto billigare blev melonen.
I Sverige är hela melongrejen pinsam. En liten fjuttig bit för 47 kronor på Ica. Det hade blivit cirka 150 spänn för mig varje dag om jag tagit med mig vanorna hem. Jag vet att det har med klimat och import och lastbilar och presidenter och sådant att göra men jag tycker det är tråkigt i alla fall.
Inställning.
I Israel har man inställningen "inga problem" till precis allting. I alla fall människorna jag träffade. I Sverige ser vi bara problem. Inte bara, men ni vet vad jag menar. Vi är så bortskämda med att allt fungerar. Är toapappret slut på en offentlig toalett blir vi irriterade. Om internet laggar rasar hela vår värld. Är bussen sen får vi ett mindre utbrott. I Israel tar man livets motgångar med en klackspark. Det spelar ingen roll att vattenkranen inte fungerar på toaletten. Det gör inget att taxichaufförens familj åker med i taxin. Det är inga problem.
Mellan Faster Turas hus och marknaden smällde man upp en vägg och startade en biltvätt. Bara en sådan sak. I Sverige hade det aldrig gått för alla myndigheter och alla papper som måste fyllas i. Grannen ställde till med bröllop med dånande musik och fyrverkerier långt in på de sena timmarna. I Sverige hade man ringt Störningsjouren.
Jag må låta fördomsfull men det är så jag upplever det. I Israel har de en öppenhet och en positiv inställning som jag anser att vi i Sverige saknar en del av.
Passkontroll.
Glöm allt jag just sa om positiv inställning. När det gäller passkontroller i Israel finns ingen öppenhet och ingen som helst tillit. Det är rent av hemskt och kanske inte är särskilt passande för denna blogg men världen borde få veta.
I Sverige åker man till Arlanda, checkar i väskan, går igenom säkerhetskontrollen och sätter sig på planet. I Israel är det hela en mycket mer komplicerad historia som jag skulle kunna fylla en hel bok med men som jag här väljer att korta ner. Låt mig bara säga att man blir behandlad som en terrorist. Man får visa passen sex sju gånger, man blir utfrågad om precis allting. Varför vill man komma in i Israel? Vad ska man göra? Vem ska man träffa? Även massor av privata frågor som verkligen inte angår dem. Personalen tittar en i ögonen för att kolla att man inte ljuger. De rotar igenom alla fack i alla väskor. Ingen litar på någon, inte ens varandra litar de på.
På flygplatsen tillbringade vi en dryg timme i säkerhetskontrollen, kötid ej inräknad. Innan kryssningen två och en halv timme. Helt sjukt. Men jag skriver en bok om det sen.
Det var i alla fall en helt otrolig resa. Jag fick se mycket nytt och träffa många trevliga människor.
Puss Hedvigg
Där satt jag på en vacker ö
Bara ett urval av mormors lager
Jag måste få säga, utan att klaga allt för mycket, att det finns lämpligare tillfällen att råka på en förkylning. Mitt i en färglös skolvecka till exempel. Nej, jag satt där på mormors landställe i en mysig stuga med slående sjöutsikt, tillsammans med Beata och spindlarna, och nös sönder i takt med att segelbåt efter segelbåt stilla gled förbi. Stackars, stackars mig.
Jag har hört att stress kan utlösa tillfällig sjukdom. Att det finns människor som jobbar ihjäl sig under året, med sikte på sol, sommarstuga och en behaglig känsla av total avslappning långt där framme i juli månad, men som blir dunderförkylda första dagen på semestern. Kan det varit detta som drabbade mig? Sista veckorna var olidligt stressiga. Jag trodde ett tag där att betygshetsen skulle komma att bli min död. Det var förmodligen så. Klokt resonerat, Hedvigg. Tack.
Men det blev en fin vistelse i alla fall. Jag och Beata gjorde mycket somrigt. Badade, solade (och brände oss såklart), blev jagade av myror, bakade blåbärspaj, åt smultron, la pussel. I änderna fann vi nya kamrater som vi döpte och favoriserade. Andi tyckte vi bäst om. Hon fick flest gamla brödbitar, lärde sig äta ur handen och blev tjockast. Hennes syster Älgen var inte lika framåt. Andi skaffade en partner, Alejandro. Sedan kom två elaka svanar, Malin och Emma. Eftersom Andi var favoriten förevigade vi henne.
Puss Hedvigg
