hedviggochbeata

Jag ska på gudstjänst idag. En alla-helgon-gudstjänst. Felicia ska sjunga, därför ska jag dit. Jag tycker inte om kyrkan. Jag tänker på döden i kyrkan. Och nu handlar ju hela grejen om döden, så det blir ännu mer död. Dubbelt så mycket död. Men Felicia sjunger bra. Jag fick nyss en inre bild där alla applåderade och jag ställde mig upp och ropade att HENNE KÄNNER FAKTISKT JAG! Men sedan plötsligt så slogs jag av en annan tanke.

Får man applådera i kyrkan?

Är det tillåtet? Jag har minnen från sådana där tillställningar, när någon gullig liten kör sjunger lite gulligt, och så blir det alldeles TYST fram tills prästen fortsätter att predika om Guds ord och Guds vilja och annat viktigt. Jag blir alltid så paff. Det är liksom sång, sång, sång, en högljudd klapp, ljudet av en hel församlings prasslande med vinterjackor och täckbyxor när de vänder sig om i bänkarna och spänner ögonen i någon ny stackare som inte fattat galoppen och oförskämt applåderat ändå. Fy skäms. Och så predikar prästen igen. Som om ingenting hänt, som om ingen gjort bort sig och som om ingen liten gullig kör hade sjungit lite gulligt.

Jag var tvungen att fråga Felicia om det där med applåderna. Får man applådera? Inte under dessa omständigheter, blev svaret. Attans. Men jag förstår. När det är dubbelt så mycket död så passar det sig inte att klappa händerna. Fast jag tänker göra det ändå. Lite tyst. För Felicia sjunger jävligt bra. Fan, nu svor jag också.

Puss Hedvigg

Faster Tura och ungarna lämnade Vildmarken idag. Nu kan ni pusta ut, gatorna är säkra igen. Och lekparken också för den delen. Det är tomt här. Men inte lika tomt som det brukar vara när storfamiljen lämnat lägenheten. Nej, de glömde två familjemedlemmar…



Möt Gusten (bilden) och Pernilla. Två livsnjutande vandrande pinnar som förövrigt kan föröka sig med sig själva. Faster Tura hade en plan, förstår ni. Hon påstod att hon tagit med pinnarna för att de skulle få uppleva något trevligt i sina liv. Hur många vandrande pinnar kommer någonsin få åka till VILDMARKEN med BIL, liksom? Det skulle bli en stor upplevelse för dem helt enkelt. Ha! Som om vi gick på den lätta! Pinnarna kom hit i sin vita plastlåda med vitt lock, så de såg inte mycket av varken Vildmarkens natur eller kultur. Och idag, när Faster Tura och ungarna skulle åka hem, då ’glömde’ Tura Gusten och Pernilla. Glömde, jo tjena. Det var säkert det som var planen.

Så nu är jag alltså barnvakt. Eller pinnvakt. Eller något sådant. Jag tycker inte ens om djur. Om vandrande pinnar nu räknas som djur… Jo, det måste de göra. De har ju ben. Fast Pernilla har tappat två. Jag kommer aldrig våga lyfta på det där locket. Jag kommer råka ge dem fel mat. De kommer bli matförgiftade. Ja, matförgiftade kommer de bli! Herregud.

Puss Hedvigg

MellanMindre: Mamma?

Faster Tura: Ja?

MellanMindre: Hur växer snoppar ut?

Faster Tura: Eh... Sätt på dig pyjamasen nu.

MellanMindre: Mamma! Hur växer snoppar ut?

Faster Tura: De bara växer ut. På killar växer det ut snoppar och på tjejer växer det ut tuttar!



Faster Tura kan sin biologi.

Puss Hedvigg

Vi har höstlov, jag och Beata. Och alla andra som inte har skolplikt men ansvarsfullt har valt att stanna i skolbänken en tid till. Förstås. Jag har skrivkramp, därav den höga frånvaron från bloggen. Tur att man har höstlov, annars hade väl Butterulla kommit och viftat med en illröd lapp. Faster Tura är här och gör Vildmarken osäkert, med alla sina ungar. Det är trångt, vi bor ju inte i något slott precis. Det är madrasser över hela golven men Hedvigg klagar icke! Igår var vi i lekparken och faster Tura släppte loss totalt på någon snurrgrej. Vi har också varit på ett lekland där ljudnivån var såhääääääääär hög hela tiden.



Bulltanten Faster Tura

Det där leklandet då. Jag var lite för stor om man säger så... Men jag hängde med högst upp i klätterställningen, med mycket möda och stort besvär. Det visade sig att jag inte bara var för stor i sinnet, utan även bokstavligt. Jag höll på att fastna i någon tunnel och när MellanMindre glatt pekade på rutchkanan så sa jag tack men nej tack och klättrade ner igen. Lilla kom och ville hoppa hopptält. Jag ställde upp som den generösa kusinen jag anser mig själv vara. Hopptältet var fullt av ungar och alla skulle tränga sig före och de klättrade hit och dit som små apor. Ingen respekt någonstans. Skitungar.   

Puss Hedvigg
 

Om några veckor får vi tillbaka historieproven. Hjälp. Jag är nervös. Det kunde gått bättre, med tanke på att jag ägnade fem minuter åt tänkarfrågorna. Det var inte meningen. Man får alltid alldeles för kort tid när man ska skriva prov. Eller "skrivning", som Perra säger. Försök du bara. Ett prov är ett prov, det kan inga tjusiga synonymer ändra på. Så det så. Men bara för att visa att jag faktiskt LYSSNAT och varit ENGAGERAD på historielektionerna:





1. Stenåldern. Stenåldern är den tidigaste delen av Forntiden, som i sin tur är en epok i vår tidsräkning. På Stenåldern bodde man i grottor och sprang omkring och jagade djur. Människorna påminde lite om sina släktingar aporna. På Stenåldern hade ingen hört talas om Hedvigg och Beata. Datorer var mycket sällsynta, och det gjorde knappast det hela lättare. Hedvigg och Beata fick skriva för sig själva, stackars dem.

2. Tvåan står för Antiken. I Grekland hittade man på Olympiska spel, och i Sverige började apmänniskorna öppna ögonen för Hedvigg-och-Beata-bloggen. Eliten från koskiten stod enade och såg statistiken skjuta i höjden, medans Romarriket delade upp sig i två delar. 

3. På trean ser ni Hedvigg och Beatas stormaktstid. Då var det de som regerade i cyberspace. Större än Blondinbella och gänget. Större än störst, tack vare Tribeccas massmejl. Sveriges stormaktstid var under 1600-talet. Det var ju kul för Sverige. Men det glömmer man nästan bort när man får veta detta!

4. Medeltiden. "Den mörka tiden". Hösten kom, någon bröt sig in på bloggen och förstörde, Beata gick i blogg-strejk, Hedviggs lillebror sabbade Hedviggs dator. Och så Digerdöden, Feodalsystemet och riddarnas korståg.

5. Jag har funderat, och kommit fram till att femman får stå för den 24 januari, 1993. Dagen då Hedvigg Isberg föddes. En mycket viktig historisk händelse vill jag lova...

Ser ni? Jag kan historia!

Puss Hedvigg 

Prov. Ett fenomen flitigt diskuterat, mig och Beata emellan. Prov i matte, prov i engelska, prov i svenska. Prov hit och prov dit. Jag säger bara en sak.

Varför?

Det är som att de vill att man ska känna sig misslyckad. Hela tiden ska man testas och prövas om man duger.

Jag har alltid haft lätt för mig i skolan. Allt har rullar på och jag har glidit på ett bananskal. Eller nej, egentligen inte. Jag är BEGÅVAD. Jag är INTELLIGENT. Och tur är väl det, för jag är himla lat också. När alla andra offrar kväll efter kväll åt skrivandet och räknandet och pluggandet så klinkar jag på mitt piano, tittar film, snackar med Håkan eller något annat man helst inte bör göra dagen innan ett stort prov. Det är så jag gör. Hoppas på det bästa. Okej, då. Jag pluggar ibland. Men det är ju så TRÅKIGT. Prov för mig är en tävling. En tävling mot mig själv, förut även mot Beata ibland. Okej, litegrann fortfarande då…

Om inte Hedvigg får alla rätt, då kan Hedvigg lika gärna… gå och lägga sig.

Prov. Vem uppfann det? Vem kom på idén? Jag tror att det är något som lärarna hittar på över en kopp kaffe i fikarummet, bara för att retas.

Perra: Hörrudu, DenKale. Ska vi inte ta och dra till med ett prov och inkräkta lite på våra kära elevers fritid?
DenKale: Ja du, Perra. Det var väl en utmärkt idé! Jag kilar iväg direkt och kokar ihop något med massor av X och Y och multiplikationer och ekvationer och sånt som ungar inte fattar ett dugg av nuförtiden!
Perra: Strålande! Och så fixar jag ett historieprov med MASSSSSOR av tänkarfrågor och gamla kungar och årtal.
DenKaler: Mysigt, Perra. Mysigt. Vi tar och slänger in dem samma vecka. Varför inte samma dag?

Och så höjer Perra sin kaffekopp och herrarna skålar och så kollar de på klockan och suckar och så tar de sina papper och reser sig och går i väg till klassrummet där vi trogna elever väntat i en kvart och så fortsätter dagen. Mysigt.

Så skulle det ju kunna vara. Och de där tänkarfrågorna, de har vi tänkt på mycket, jag och Beata. Vi har kommit fram till att de vill att vi ska analyserautvärderajämföradiskutera och tänka så djupt att det tillslut blir så djupt att man inte kommer upp. Och när man tänker så där djupt som är djupare än jättedjupt, då fattar man tillslut ingenting. Så himla djupt blir det. Det är deras hemliga plan, de bara älskar att få ta fram röda pennan och kladda ner våra tappra försök med en massa streck och stora nollor.

Vi hade en lärare förra året, Tribecca. Han delade alltid ut proven med facit INNAN vi fick skriva dem. Det var bra, tänkte vissa. Då behöver man ju aldrig plugga mer. Det var bra, tänkte Hedvigg. För man lärde ju sig faktiskt då. Istället för att ha panik i en vecka och försöka få in allt, för att sedan inse att man bara hade behövt kunna en tjugondel, och dra summan av kardemumman att det inte var lönt att plugga. Alls. Istället, när Tribecca gjorde som han gjorde, så blev kunskapen nästan KUL och alla fick MVG och levde lyckliga i alla sina dagar. Tänk om Perra kunde något åt det hållet...

Anledningen till det valda ämnet var att vi hade matteprov igår. Jag kan med handen på hjärtat erkänna att jag inte hade pluggat ett endaste dugg inför det utanför klassrummet. Utom fem tal då, en kvart innan, som inte visade sig vara till någon hjälp. Han rättade mitt prov lite snabbt, för alla vet ju att jag inte kan sova annars. 20 poäng av 22. MVG. Jag säger ju det, jag glider på ett bananskal. Eller nej. Jag är BEGÅVAD. Jag är INTELLIGENT.

Jag borde vara supernöjd. Det är jag. Men en svag liten röst ekar att det var ju faktiskt inte ALLA rätt. Jag är ju korkad. Imorgon har vi engelskaprov, då ska det bli hundraprocentallarättmvg. Så det så.

Puss Hedvigg

Jag har märkt en sak. När Beata är i skolan så har jag mer ont i magen än vanligt. Skrattkramp. När Beata är sjuk så är jag ganska beige. En tråkig, degig fläck. Men när Beata är där, då förvandlas jag till en sprallig fyraåring med för andra obegriplig humor. Det är helt fantastiskt egentligen. Jag fattar inte hur det går till! Schhwooop säger det, och så kommer det fyrverkerier och applåder och så har jag ont i magen hela dagen.

Hade Beata varit här så hade vi garvat åt att jag precis rimmade.

Ont i magen hela dagen.

Hahaha.

Haha.

Ha.

Ha...

I alla fall, det är tråkigt utan Beata. Men hon kommer nog tillbaka.






Puss Hedvigg   

Som ni märkt så har jag inte skrivit på ett tag. Detta har sina många orsaker, b.la. beror det på plugg, ingen inspiration, kör-träningar och kanske allmän slöhet.
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men nu har det blivit för mycket och jag har därför beslutat mig för att ta ett officiellt blogg-break.  förlåt...

Jag tror dock inte ni behöver oroa er, jag är säker på att Hedvigg kommer underhålla er som alltid med sina underbara inlägg, hon är nämligen nersänd av Gud för att få världen att skratta. :)

Hej då på ett tag.

Puss Beata.

Jag har åkt tåg idag. Bara så där. Eller nej, inte bara så där. Jag är i huvudstaden kära läsare. HUVUDSTADEN. Vad ska jag hitta på här då? Handla upp alla mina miljoner och ta en fika med Håkan. Förmodligen. Okej då, jag har för närvarande 1162 kronor som bör SPARAS och den enda Håkan jag någonsin kommer få fika med är väl den stroppige typen som hänger på min vägg hemma i Vildmarken. Livet är hårt.

Det är mysigt att åka tåg. Jag ÄLSKAR det! Att sitta nerklämd i ett smalt andra-klass-säte på ett fullbokat tåg på väg mot nya möjligheter, lyssna på människor som snarkar, babblar i mobilen eller prasslar med sina tidningar, och hela tiden höra dunk-dunk ljudet i bakgrunden. Någon suckar för att han kommer bli sexton minuter försenad p g a ett sablans förbannat mötande tåg. En annan tänker högt att det gör faktiskt ingenting för livet är ju sååå härligt och en tredje instämmer och säger ja, det passar ju ganska bra för han skulle ju inte möta morsan förrens klockan fem.

Alla dessa människor, de ska åt olika håll, har olika planer, och det gör mig... sömnig. Jag somnar nästan alltid. Ja, det är mysigt att åka tåg.

Puss Hedvigg