hedviggochbeata

Idag åkte jag buss. Ringlinjen. Tre minuter skulle det ta innan jag kom fram till skolan. Tre minuter tog det. Det var jag, busschauffören och tre tanter med likadana kortklippta, grå kalufser och likadana beiga, quiltade kappor och likadana ta-två-betala-för-ett-par-på-synsam-glasögon.
Så stannade bussen vid en hållplats. En tjej i senapsgul tröja skulle precis kliva på när hon plötsligt hejdade sig mitt i ett steg. Och så gjorde hon något fasansfullt... Hon NÖS! Rakt i handen till på köpet! FÖRSTOD hon inte vad det kunde få för konsekvenser? FATTAR hon inte att man inte får nysa i handen? VISSTE hon inte att svinis härjar?
Kort efter så tog hon busskortet i bacillhanden, klev ombord, visade det för busschauffören som sa tack, tack och pekade på en kartong längst fram. Tjejen tog då sin bacillhand och GRÄVDE runt i kartongen som visade sig innehålla reflexer. Självklart skulle hon ha reflexen längst ner...
När hon tillslut gick bakåt i bussen och förbi mig så höll jag andan. Jag tänkte att jag hade ju bara två minuter kvar innan jag var framme, det klarade jag! Efter femton sekunder kippade jag efter andan. Fan. Jag MÅSTE skydda mig mot bacillerna! Jag kom på mig själv med att hålla för näsan och bara andas med munnen. Bra, tänkte jag. Inte så bra, tänkte jag sedan. Man blir ju lika mycket smittad om genom munnen som näsan, kära lilla Hedvigg.
Tillslut kom jag fram till att säkrast vore nog om jag andades då och då, bara i nödfall.

Puss Hedvigg    

Idag hände något FRUKTANSVÄRT. Klockan tjugofem minuter över åtta satt jag i klassrummet. Klockan tjugosex minuter över åtta kom en mattant. Hon bara stod där, helt plötsligt, med förkläde, hårnät och bister min. Hon stegade rakt fram till mig. Jag kröp ihop på min stol. Hjälp, vad ville hon MIG? Riktigt nära kom hon, mattanten. Så nära att jag kunde ana små, små skägfjun och en svag antydan till mustach under hennes vårtiga näsa. Åh nej! Hans-och-Greta-häxan fanns på RIKTIGT! Var det verkligen möjligt?
Mattanten lyfte på min bänk och kastade den genom fönsterrutan med väldig kraft. Alla satt tysta. Sedan släpade hon ut mig genom dörren, över skolgården, in i matsalen och la mig i en hög på golvet med tre andra förbryllade stackars elever i köket. Det visade att alla hade vi samma namn, nämligen Hedvigg...
- AAAARRRGGGHHHH, HÄMTA KASTRULLLLLEEEEEENNNNN BRITTTTAAAAA!
Mattantens röst, så skarp att en DÖV skulle få tinnitus (fast det kanske de kan i alla fall, men ja ja, ni fattar vad jag menar!). De andra mattanterna hjälptes kvickt åt att släpa fram en STOR kastrull, som mest liknade en badtunna. Och så skärbräda, lök och peppar. 

Jag och de andra Hedvigarna såg skrämt på det som skedde. Vad tänkte de göra med oss egentligen?




Ja, ibland får man väl offra sig antar jag. SYND var det, att de stavade fel på mitt namn. TUR var det, att de bestämde sig för att göra den vegetariska soppan av mig!

Puss Hedvigg

   

Idag kom jag på mig själv med att sjunga med i 118 118’s radioreklam. 118 100 kanske det är? Eller nej, vänta! 118 800 är det ju. Det var inte något nynna-med-lite-oskyldigt-och-försiktigt heller direkt. Nej, det var OPERA. Opera och grimasdans framför spegeln. Pinsamt värre, och inte kändes det bättre när jag insåg att alla fönster i min lägenhet var öppna så ALLA nere på gatan kunde höra…

Jag simmade idag. På badhuset. Det gick ganska sakta, när jag lyckats simma en längd så hade Pilla simmat tre. Inte så konstigt, hon hade sån där riktig proffs-simmar-stajl. Typ baddräkt, simglasögon och så upp-ner-upp-ner hela tiden. En simmössa på det och hon hade varit som gjord för OS! Jag har aldrig fattat varför man ska simma UNDER vattnet. Själv måste jag hålla för näsan, annars får jag kallsup. Jag badade mest i bubbelpoolen. Det är därför man går till badhuset egentligen, det vet alla. Att få sitta där och lata sig i värmen medans alla andra tror att man är en hurtigbulle som simmar 200 längder utan att skjuta ifrån från kanten.
Ha! Trodde ni ja!

Vem har tagit min cykel? Va? VEM?! Ge tillbaka den NU. Du får ingen hittelön men du kan få en FET SMÄLL om du vill! Häromdagen var det dessutom någon som hade tagit av däcket på vår andra cykel. Vad i hela världen ska någon med ett DÄCK till? Cykeln var låst på ett sådant sätt att de skulle kunna plocka med sig hela utom framdäcket. Men nej, någon valde att bara ta bakdäcket. Nu har vi en och en halv cykel kvar, vilket betyder att vi förlorat hälften av det vi hade. Tack då. Från och med nu är jag på min vakt. Jag är taggad och jag tänker HÄMNAS! Så fort någon ’hänger’ misstänksamt nere på gården så lutar jag mig över balkongräcket och blänger ilsket på dem. Ingen ska få stjäla av Hedvigg igen!

Puss Hedvigg     

Alla barnen är i skolan.
Alla barnen letar information om Medeltiden på internet.
Utom Hedvigg och Beata.

Beata: Ska man inte rimma egentligen? I den där ramsan 'Alla barnen...'?
Hedvigg: TYST!

Utom Hedvigg och Beata för dom...

Beata: HAR FÅTT EN SKATA! SKRIV SÅ!
Hedvigg: *Suck*

UTOM HEDVIGG OCH BEATA FÖR DOM.... skriver på bloggen

Beata: Skriv "På data", det måste ju RIMMA.
Någon lärare: Hej. Vilka är ni? Vad gör ni här? Jag måste nog tyvärr låsa nu...

Tillfälligt avbrott, byte av datasal.

Beata: Vart var den där andra datasalen nu då?
Hedvigg: Mitt emot bibblan.
Beata: Jaha. HÄR INNE I SKÅPEN DÅ ELLER?!

Vi letar. Och letar.

Hedvigg: Ja du Perra, här var det ju MÅNGA DATASALAR!

Vi letar. Och hittar.

Beata: Vad fan är det där för tavla? HOHOHO!
Hedvigg: Har du aldrig sett en svarta tavlan förut?
Beata: Den är ju GRÖN! Hihihihihihihihi!

Nu måste vi springa, den enda informationen om Medeltiden vi hittade var en svarta tavlan. Eller gröna.

Beata: Griffeltavla, Hedvigg. GRIFFELTAVLA. Jag kan sånt.


Puss Hedvigg OCH Beata

Nu har jag kategoriserat HELA bloggen. Inlägg efter inlägg. Det tog sin lilla tid, ett himla handarbete vill jag lova. Det går säkert att göra det på något annat sätt, men med tanke på att jag sabbade hela designen förra gången jag skulle försöka mig på något liknande så tog jag det väldigt LUGNT och FÖRSIKTIGT.

Tre olika kategorier. ’Hedvigg skriver’, ’Beata skriver’ och ’Hedvigg OCH Beata skriver’.

Ordningsamt värre. Ordning är min nya grej. I skolan till exempel. Jag kommer i tid till VARJE lektion, och med ’I tid’ så menar jag ungefär en hel dag innan. Okej, jag har skolkat en gång, men ursäkta mig då. Teater är HEMSKT. Och så skolböckerna. Jag ler bara jag tänker på dem! Sedan ser jag dem fint uppradade på mitt skrivbord, och då ler jag lite till. Varje morgon så slänger jag ned det jag behöver i väskan. Det är praktiskt tagit OMÖJLIGT att glömma någonting. Pennfack och pärm och linjal och kalender, till och med en såndär göra-hål-i-viktiga-papper-grej. Jag har verkligen ALLT. Ja, ordning är min nya grej.



Puss Hedvigg

Förlåt bloggen att vi inte skriver så mycket. Vi ska bli bättre, vi lovar.

Jag och Beata satt på golvet och diskuterade bloggen. Dess framtid. Och baktid.
- Beata, det är inte roligt när bara jag skriver, sa jag.
- Men jag har inget kul att skriva om! försvarade sig Beata.
- Inte jag heller, men jag skriver minsann ÄNDÅ.
- Men inget kul händer. Du kan ju skriva om att du såg en myra och få det att låta intressant!

Vi satt tysta. Jag kom att tänka på att jag faktiskt hade sett myror dagen innan. Fem svartmyror irrade fram och tillbaka på golvet i skolan, utanför toaletterna. De var stressade, det blev en underlig kontrast för själv var jag förvånandsvärt lugn. Vem tänker på sånt? Inga normala människor. En myra var satt alldeles stilla. Framför honom låg hans ihjältrampade myrkompis. Det var sorgligt att betrakta, ändå var det en fin stund. Tills en annan stressad myra sprang rakt över den döda och mejade ned den sörjande i farten.

- Hallå, Hedvigg? HALLÅ!
- Va?
Beata suckade och jag kände mig tvungen att dela med mig av mina upplevelser från gårdagen. Det ledde till att Beata suckade igen.
- Men jag SÄGER ju det. Du kan ju få myror att fylla ut ett helt inlägg, utan att det är något konstigt med det.

Beata, det kan du med. Inget roligt eller speciellt behöver hända. Man måste helt enkelt bara lägga märke till ’myrorna’. Det är inget roligt för NÅGON att bara läsa det JAG skriver. Nu får du faktiskt stänga av din romantiska komedi, ta en paus från kändisarnas värld, logga ut från twitter och SKRIVA ETT INLÄGG! Om du inte kommer på något, tänk myror.

Puss Hedvigg

Jag kommer ihåg första gången jag såg Beata. Det var i trean, hon var ny i klassen. Hon hade röda byxor, vit kofta och håret var uppsatt i två prydliga tofsar. HON skulle bli min kompis, bestämde jag mig för.
Beata var inte blyg, det kan nog ingen påstå. Första timmen, första dagen så satt hon på knä på stolen, hängandes över bänken och med ett stort frågetecken i pannan. ”Jag faaaaattaaaar inte, Gudrun!”. Det var såklart inte Beata det var fel på, det var Gudrun som förklarade på ett oförståeligt vis.
Hon blev min bästa vän, och min främsta rival. Ena stunden satt vi praktiskt taget ihop och lekte tvillingar och hästar på rasten, lite senare kastade vi onda blickar efter varann, tjafsade om gud vet vad. Vi lärde oss mycket av varandra. Jag lärde Beata hur man petade i näsan DISKRET och inte HELT ÖPPET, och Beata höll långa föreläsningar för mig om vad ARGUMENTERA betydde. Beata visste vad argumentera betydde för det hade hennes mamma sagt till henne. Faktiskt.

I fyran skaffade vi en liten, liten bok som man stängde med en ännu mindre knapp. Jag kommer faktiskt inte ihåg var den kom från, men den var verkligen pytteliten! Det var fiskar på den, men vände man på den i en annan vinkel så blev fiskarna till fjärilar! Den var bara vår och vi skickade hemliga meddelanden till varandra på lektionerna.

Beata: Jag vill inte leka med M idag.
Hedvigg: Jag vill egentligen heller inte leka med M, men jag har lovat.  Du är smart, när vi ska skriva namn så skriver vi bara första bokstaven!
Beata: Kan vi inte lura hene på något sät, snäla.
Hedvigg: Vi kan säga att jag glömmde att jag hade lovat dig att leka på fritids men i början måste vi vara med henne lite.
Beata: Men om vi säjer att du låvade mig först frågar ju hon om hon får vara med (vänd->) oss och då moste vi säja ja, kan vi inte koma på nogot anat.
Hedvigg: Jag kan inte komma på något annat i så fall får du komma på en plan!
Beata: Jag kan inte koma på nogot just nu men vi kan fundera medans vi jobar.

När vi gick i fyran så ägde jag Beata på stavning. Jag vill inte skryta eller så, det var bara så det var. Ni ser ju själva. Jag kunde stava och Beata kunde svåra ord. 'Argumentera' exempelvis, vilket var något vi sysslade med ganska ofta...

Hedvigg: Ska vi skicka lappar?
Beata: Ja, om vi ska gjöra pojken och tigern.
Hedvigg: Ja, vi gör det nu kom igen!
Beata: Det är inge roligt att sicka boken när vi siter brevid varan…
Hedvigg: JO!
Beata: Nej inte nu jag måste konsentrera mig.
Hedvigg: Jag måste konsentrera mig, LARVIGT.
Beata: Larvig kan du vara skälv!

Dagar, veckor, månader gick. Vi skickade mycket flitigt boken mellan oss, oavsett om vi satt bredvid varann eller var tvungna att kasta den över alla andra i klassrummet. Vi pratade om att skaffa en ny bok. En TILL, som vi kunde skriva i när vår bok tog slut på sidor. Så jag gick och köpte en för tolv kronor på Leklust. Den var jättefin, omslaget var i jeanstyg och den var dekorerad med små nitar. Men jag och Beata bråkade, och då bestämde jag mig för att behålla den nya fina boken för mig själv…

Hedvigg: Vill inte skicka lappar mer, den andra boken är min för du har inte betalat.
Beata: Nej behol den da, ferästen har jag inte HUNIT betala.
Hedvigg: Jag vill inte skicka boken i alla fall. Jag behåller den själv. Tack och Adjö.
Beata: Hejdå bok, min önskan är att du inte stryker det jag skrivit.

Jag var ond när gick i fyran. Ond, ett mycket egoistiskt barn. Sedan, efter ett litet tag, så blev vi sams och POFF så var vi bästa vänner igen!

Hedvigg: Förlåt, jag ångrar det jag skrev, kan vi bli vänner? Snälla!
Beata: Nja okej jag ska je dig 7 och 50 i morgon.

När vi blir kändisar, jag och Beata, då ska denna bok få ligga på ett silverfat i en glasmonter, övervakad av fyra säkerhetsvakter på vårt alldeles egna museum.
Förresten, vad hände med den ’nya’ boken? Jo, Beata betalade aldrig mig 7 och 50, så jag behöll den för mig själv, skrev min adress och alla telefonnummer jag kunde i den och satt den på min nyckelknippa. Pappa blev arg och sa ”VET du vad som kan hända om en TJUV hittar dina nycklar och tittar i boken! Då ser han vart vi bor och kommer och RÅNAR oss!” Jag rev ur de sidorna och sedan dess har den varit tom. Kanske jag och Beata skulle ta och göra comeback? Vi går ju trots allt i ettan nu…

Puss Hedvigg

Jag är sjuk. Jag är sjuk. Jag är sjuk.

Idag på musiken var jag rädd att jag skulle svimma och därmed tappa den fina elgitarren i golvet. Jag svimmade inte. Men det var jävligt nära. Sedan ville Sigurt träna. Jag är ju världens bästa kompis, så jag följde såklart med henne, trots min allvarliga sjukdom. Sigurt tränade, jag åt upp gymmets nötter och russin. Ja, jag är verkligen världens bästa kompis.
Sedan skrämde Sigurt nästan ihjäl mig. Är det så man tackar världens bästa kompis?

Jag är ju sjuk. Jag är sjuk. Jag är sjuk.

Hedvigg

Min älskling är stulen. Borta för alltid. Jag hade ställt den framför porten. Först tänkte jag att det kanske var hyresvärden som flyttat på den. Han brukar ju göra det eftersom alla blir så IRRITERADE på cyklarna som står där, och eftersom alla nästan BACKAR IN i cyklarna som står där. Jo då, han hade flyttat den till baksidan, där cyklarna SKA stå. Men den var inte där. Massor av andra fula cyklar stod där, men inte min älskling. Så den är stulen. Borta, borta, borta.
Jag berättade för Beata om det hemska som hänt.
- Beata…
- Ja?
- Min cykel är borta, jag tror att någon har tagit den.
- Men det är väl ingen som skulle vilja ha DEN cykeln!
Tack. Tack för stödet. När Beata ser på min cykel så ser hon bara en rostig, skramlande skrothög med punka i båda däcken och som varken har fungerande lampor eller plingklocka. Och så den där stenhårda sadeln som inte ens skulle bli torr efter två dygn ute i öknen. Beata känner inte min cykel på djupet.

Min mamma har faktiskt cyklat från Stockholm till Vildmarken på den där cykeln. Jag och Beata har faktiskt cyklat till Ica Maxi på den där cykeln. Låt oss hålla en tyst minut för min älskling.  

Tyst.
Tyst.
Tyst.

Förresten. Det är inte roligt för mig när Beata är sjuk. Och om Beata smittat mig, då blir det inte roligt för henne…

Hedvigg