hedviggochbeata

Jag kommer ihåg första gången jag såg Beata. Det var i trean, hon var ny i klassen. Hon hade röda byxor, vit kofta och håret var uppsatt i två prydliga tofsar. HON skulle bli min kompis, bestämde jag mig för.
Beata var inte blyg, det kan nog ingen påstå. Första timmen, första dagen så satt hon på knä på stolen, hängandes över bänken och med ett stort frågetecken i pannan. ”Jag faaaaattaaaar inte, Gudrun!”. Det var såklart inte Beata det var fel på, det var Gudrun som förklarade på ett oförståeligt vis.
Hon blev min bästa vän, och min främsta rival. Ena stunden satt vi praktiskt taget ihop och lekte tvillingar och hästar på rasten, lite senare kastade vi onda blickar efter varann, tjafsade om gud vet vad. Vi lärde oss mycket av varandra. Jag lärde Beata hur man petade i näsan DISKRET och inte HELT ÖPPET, och Beata höll långa föreläsningar för mig om vad ARGUMENTERA betydde. Beata visste vad argumentera betydde för det hade hennes mamma sagt till henne. Faktiskt.

I fyran skaffade vi en liten, liten bok som man stängde med en ännu mindre knapp. Jag kommer faktiskt inte ihåg var den kom från, men den var verkligen pytteliten! Det var fiskar på den, men vände man på den i en annan vinkel så blev fiskarna till fjärilar! Den var bara vår och vi skickade hemliga meddelanden till varandra på lektionerna.

Beata: Jag vill inte leka med M idag.
Hedvigg: Jag vill egentligen heller inte leka med M, men jag har lovat.  Du är smart, när vi ska skriva namn så skriver vi bara första bokstaven!
Beata: Kan vi inte lura hene på något sät, snäla.
Hedvigg: Vi kan säga att jag glömmde att jag hade lovat dig att leka på fritids men i början måste vi vara med henne lite.
Beata: Men om vi säjer att du låvade mig först frågar ju hon om hon får vara med (vänd->) oss och då moste vi säja ja, kan vi inte koma på nogot anat.
Hedvigg: Jag kan inte komma på något annat i så fall får du komma på en plan!
Beata: Jag kan inte koma på nogot just nu men vi kan fundera medans vi jobar.

När vi gick i fyran så ägde jag Beata på stavning. Jag vill inte skryta eller så, det var bara så det var. Ni ser ju själva. Jag kunde stava och Beata kunde svåra ord. 'Argumentera' exempelvis, vilket var något vi sysslade med ganska ofta...

Hedvigg: Ska vi skicka lappar?
Beata: Ja, om vi ska gjöra pojken och tigern.
Hedvigg: Ja, vi gör det nu kom igen!
Beata: Det är inge roligt att sicka boken när vi siter brevid varan…
Hedvigg: JO!
Beata: Nej inte nu jag måste konsentrera mig.
Hedvigg: Jag måste konsentrera mig, LARVIGT.
Beata: Larvig kan du vara skälv!

Dagar, veckor, månader gick. Vi skickade mycket flitigt boken mellan oss, oavsett om vi satt bredvid varann eller var tvungna att kasta den över alla andra i klassrummet. Vi pratade om att skaffa en ny bok. En TILL, som vi kunde skriva i när vår bok tog slut på sidor. Så jag gick och köpte en för tolv kronor på Leklust. Den var jättefin, omslaget var i jeanstyg och den var dekorerad med små nitar. Men jag och Beata bråkade, och då bestämde jag mig för att behålla den nya fina boken för mig själv…

Hedvigg: Vill inte skicka lappar mer, den andra boken är min för du har inte betalat.
Beata: Nej behol den da, ferästen har jag inte HUNIT betala.
Hedvigg: Jag vill inte skicka boken i alla fall. Jag behåller den själv. Tack och Adjö.
Beata: Hejdå bok, min önskan är att du inte stryker det jag skrivit.

Jag var ond när gick i fyran. Ond, ett mycket egoistiskt barn. Sedan, efter ett litet tag, så blev vi sams och POFF så var vi bästa vänner igen!

Hedvigg: Förlåt, jag ångrar det jag skrev, kan vi bli vänner? Snälla!
Beata: Nja okej jag ska je dig 7 och 50 i morgon.

När vi blir kändisar, jag och Beata, då ska denna bok få ligga på ett silverfat i en glasmonter, övervakad av fyra säkerhetsvakter på vårt alldeles egna museum.
Förresten, vad hände med den ’nya’ boken? Jo, Beata betalade aldrig mig 7 och 50, så jag behöll den för mig själv, skrev min adress och alla telefonnummer jag kunde i den och satt den på min nyckelknippa. Pappa blev arg och sa ”VET du vad som kan hända om en TJUV hittar dina nycklar och tittar i boken! Då ser han vart vi bor och kommer och RÅNAR oss!” Jag rev ur de sidorna och sedan dess har den varit tom. Kanske jag och Beata skulle ta och göra comeback? Vi går ju trots allt i ettan nu…

Puss Hedvigg