hedviggochbeata

Kommer någon ihåg när jag skrev om hur jag sjöng med i 118 118s radioreklam? Ingen? Men så var det. Och varför tar jag upp detta? Well, it happened again...

Ännu en gång fylldes jag av något magiskt när de "ljuva" tonerna strömmade ut från radion. Men denna gång stod jag inte framför spegeln och dansade. Nej, jag gungade fram och tillbaka i några herre-gud-om-någon-såg-mig-moves samtidigt som jag grävde i strumplådan. Inte heller sjöng jag. Nej, jag mimade. Mimade som en annan tredjeklassare.

Sedan kom jag på mig själv. Tänkte att gud vad pinsamt. Så jag höll på. Jag behövde bara erkänna det.

Puss Hedvigg 

De bara tog det! Pumpade ur det, liter efter liter. Ni förstår, häromdagen begav jag mig till plåsterhuset för att ta blodprov. Ingen big deal, enligt McDonalds. Men det var en himla big deal, enligt Hedvigg.

På senaste tiden har jag utvecklat en rädsla för sprutor. Stickrädsla. Så det med bultande hjärta och kallsvettig panna som jag steg in i väntrummet på lab. Sitt ner och vila i minst femton minuter, stod det på en inplastad skylt. Jag kunde gärna sitta och vila längre än så, så snurrig i bollen som jag var.

En sköterska kom och hämtade mig. Under tiden jag suttit och väntat hade jag gått igenom alla tänkbara skräckscenarion för mig själv. Tänk om jag svimmade? Tänk om det var en ung praktikant som inte vet hur man gör? Tänk om... ja ni fattar. Försökte lugna mig genom att koncentrera mig på något annat. Till exempel att alla fåtöljer i rummet var olika. En lila, en blå, en grön. Olika modeller allihop. Ingen vacker syn. I den gröna fåtöljen satt en kvinna. Hon diskuterade intelligenser med en annan kvinna som satt i den lila. Hon i den gröna menade att antingen är man bra på språk, eller så är man bra på matte. Ingen var bra på båda. Ingen i hela världen. Hon i den lila nickade instämmande hela tiden. Jag satt i min blå fåtölj och blängde på dem. Hade jag varit två centimeter modigare så hade jag ställt mig upp och ropat DU HAR FEL, eller HÄR ÄR JAG, JAG KAN BÅDA. För jag är ganska haj på båda delarna faktiskt. Språk OCH matte.

Det var ingen praktikant. Det var en femtioplussare med glasögon, kortklippt hår och vit rock. Det gjorde mig lugn. Till en början... Jag berättade att jag var lite, eller nej mycket, rädd för att ta blodprov. Hon sa att såja, det skulle nog gå bra. Jag satt mig i stolen. Allt snurrade. Sköterskan la en blöt pappershanduk på min panna. Sedan drog hon åt den där remmen som man måste ha runt armen. Jag tyckte att den kändes lite lös, men jag vågade inte säga något. Tänkte att hon kunde väl sitt jobb. Hjärtat slog och sköterska höjde sin hand, riktade in den hemska nålen mot min stackars arm och...

Aj. Jag blundade. Hörde hur hon muttrade för sig själv. Jag tittade försiktigt och såg att det inte kommit något blod i de där sablans rören. Nähä? Sköterskan rullade iväg med sin stol ett tag. Antecknade lite i sina papper. Sedan rullade hon till min andra sida. Hon tänkte sätta nålen i min andra arm!

Samma procedur. Hjärtklappning, blunda, aj. Även denna gång satt remmen lite lös, enligt min mening. Men jag sa ingenting. En chans till skulle hon få. Det misslyckades denna gången också. Sköterskan muttrade lite till. Klagade på att jag hade för tunna blodkärl och bla, bla, bla. Hennes osäkerhet gjorde mig nervös. ÄNNU MER nervös. När hon drog åt remmen runt min handled för ett tredje försök frågade jag om hon kanske skulle dra åt lite hårdare.

- Ja, jo, kanske det, sa sköterskan.

Hon drog i remmen, och PANG så ramlade den ner på golvet med en duns. Då var jag inte så rädd längre. Mer åt det frustrerade hållet. Sköterskan plockade upp remmen, drog åt den runt min handled. HÅRT. Då gick det. Hon tog mitt blod. Jag sa tack och hej och lommade därifrån. Fast besluten om att aldrig mer låta mig stickas.

Puss Hedvigg  

Igår var jag och mina goda vänner om tre och åkte skidor. Det var roligt tyckte jag, förutom att jag ramlade nerför ett stup. Eller, det var inget stup. Det var en isbana tjugo meter rakt ner mot ingenstans. Mitt hjälmskyddade huvud missade en stor sten och en snöig gran med en halvmeter. Som sagt, det var inte roligt för mig. Det var mest roligt för mina goda vänner.



Vi blev hungriga efter ett tag. Restaurangen i skidbacken var fullproppad med slalomåkare - det fanns dubbelt så många människor som det fanns stolar. Vi beställde varsin varm choklad med grädde. Det var inte varm choklad med grädde. Det var varm MJÖLK med grädde. Vi blev sura, fortfarande hungriga. Ännu surare blev vi när vi gjorde upptäckten att lunchbuffén kostade nittiofem kronor per person. NITTIOFEM KRONOR. Om man inte var under åtta år, förstås. Men ingen av oss var det. Attans.

Som den samling fattiga studenter vi faktiskt är så betalade vi endast för EN lunch. En tallrik med massa mat och fyra gafflar. Folk kollade snett på oss, vi såg vad de tänkte. De tänkte SNÅLA UNGDOMAR om oss, ja tänk för att det tänkte de! Det såg vi. Men det var gott i alla fall. Kyckling och potatis och ris och pommes och sås och sallad och kikärtor och... ja, vi tog all mat vi kunde komma över!



Lägg märke till rimmet i rubriken. Som jag har kämpat!

Puss Hedvigg

När jag gick i tvåan var hela klassen tvugna att spela fiol. De flesta tyckte det var pest och pina att varje onsdag gå ner till syslöjden där det fanns ett piano och tolv fioler. Jag tyckte att det var det roligaste på hela veckan. Så roligt att jag höll kvar vid fiolspelandet ytterligare ett år. Som tur var bodde vi i hus. Jag menar, man kan ju inte direkt sänka volymen på en fiol.

Tyvärr tröttnade jag ganska snabbt. Det lånade instrumentet låg allt oftare och samlade damm i sitt fodral under min säng, och mina föräldrar fick tjata sig blå för att jag skulle öva på musikläxan. Blinka lilla stjärna var inte så roligt efter tio gånger. Och trots alla som lyssnade på mig sa att jag var SÅ HIMLA DUKTIG och SÅ VÄLDIGT MUSIKALISK så hördes mest gnäll och gnissel när jag drog med stråken över strängarna. Jag inser det nu.

Den där stråken... Man fick inte pilla på den, det var mycket viktigt. Jag förstod aldrig varför. Jag pillade på den i alla fall. Bara för att man inte fick. Varför fick man inte pilla på stråken? Kan någon vänlig människa tala om för mig varför man inte fick pilla på stråken?

I alla fall, jag insåg att fiol inte var min grej. Jag började ta pianolektioner istället. Det var mycket roligare. Jag såg andra som spelade, jag ville kunna spela som dem. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur de visste vilka av alla åttioåtta tangenter de skulle trycka ner! Vi köpte ett stort, ostämt piano som tog upp halva vardagsrummet. Jag spelade och spelade. Tro om jag var stolt när jag berättade för mamma och pappa att min första pianoläxa innebar att jag behövde spela med båda händerna. BÅDA händerna!

Jag fick en jättebra lärare. Jag går hos honom fortfarande. Han tvingade mig att sitta rak i ryggen och spela med kupade händer. "Tänk att du har en boll i handen!", uppmanade han gång på gång. Efter mycket frustration fungerade det. Jag gav inte upp.

Puss Hedvigg