hedviggochbeata

Igår var jag och mina goda vänner om tre och åkte skidor. Det var roligt tyckte jag, förutom att jag ramlade nerför ett stup. Eller, det var inget stup. Det var en isbana tjugo meter rakt ner mot ingenstans. Mitt hjälmskyddade huvud missade en stor sten och en snöig gran med en halvmeter. Som sagt, det var inte roligt för mig. Det var mest roligt för mina goda vänner.



Vi blev hungriga efter ett tag. Restaurangen i skidbacken var fullproppad med slalomåkare - det fanns dubbelt så många människor som det fanns stolar. Vi beställde varsin varm choklad med grädde. Det var inte varm choklad med grädde. Det var varm MJÖLK med grädde. Vi blev sura, fortfarande hungriga. Ännu surare blev vi när vi gjorde upptäckten att lunchbuffén kostade nittiofem kronor per person. NITTIOFEM KRONOR. Om man inte var under åtta år, förstås. Men ingen av oss var det. Attans.

Som den samling fattiga studenter vi faktiskt är så betalade vi endast för EN lunch. En tallrik med massa mat och fyra gafflar. Folk kollade snett på oss, vi såg vad de tänkte. De tänkte SNÅLA UNGDOMAR om oss, ja tänk för att det tänkte de! Det såg vi. Men det var gott i alla fall. Kyckling och potatis och ris och pommes och sås och sallad och kikärtor och... ja, vi tog all mat vi kunde komma över!



Lägg märke till rimmet i rubriken. Som jag har kämpat!

Puss Hedvigg