Beata is back!
Som Hedvigg så noga upplyst er om, har jag inte varit den mest aktiva av skrivarna här på bloggen. Och jag kan väl inte annat än medge att min del av bloggen samlat en hel del damm när jag varit borta, det ber jag om ursäkt för, men nu har jag tagit fram dammvipan och är back on track!
Under de två senaste veckorna har jag hunnit med besök i både Stockholm och Göteborg, vilket inte är dåligt för en tjej uppväxt i skogens mitt.
Igår kom jag hem från Lysekil som varit mitt hem den senaste veckan, Lysekil ligger cirka en timme från Göteborg vilket gjorde att vi hann med en visit till Liseberg.
Att störta ner för en backe (egentligen mer likt ett stup) i 200km/h eller snurras upp i luften tills du inte kan annat än att skrika, är väl alltid lika roligt.
Dock så måste jag erkänna att jag blivit mer skraj när det gäller de omtalade karusellerna på nöjesfälten än jag brukar.
Man kan ju undra hur det kommer sig att man är mindre rädd när man är liten?
Antagligen beror det på att man har mindre förstånd och inte inser att man faktiskt kan dö.
Nu är jag iallafall hemma, på säkert avstånd från alla läskiga karuseller. :)
Men jag har haft kul, och i slutet av dan är det väl ändå bara det jag vill,
" Girls just wanna have fun" eller hur var det? ;D
Jag i Lysekil.
En ängel på Wollmar Yxkullsgatan
Jag var ute på en promenix igår, alldeles själv. Oj, kanske ni bör informeras om att jag befinner mig i huvudstaden för tillfället. Där allt händer.
Ni anar inte vad som hände mig igår kl.12.15, på min lonely promenad! Jag hade strosat runt lite på Söder, snackat i telefon och inte mycket annat vettigt. Så tröttnade jag tillslut, och bestämde mig för att knalla hem (inte till vildmarken, utan "hem" där jag spenderar mina dagar och nätter just nu). Men vilken väg...?
Det blev Wollmar Yxkullsgatan. Tro mig, jag brukar ALDRIG gå Wollmar Yxkullsgatan-vägen, men just igår gjorde jag det.
På trottoaren stod en barnvagn, eller nej, två. Men jag såg bara den ena och där i satt världens sötaste unge. Så himla söt! Ungens pappa stod böjd över barnvagnen, med ett mörkt, lockigt hårsvall. Precis när jag passerade den lilla familjen så reste sig pappan upp och kastade en blick på mig. Jag SVIMMADE nästan. För gissa vem som stod där?
Håkan Hellström.
Inte så konstigt att ungen var så söt. Fattar ni? JAG VAR TVÅ DECIMETER FRÅN HÅKAN HELLSTRÖM, MUSIKENS GUD, MIN ÄNGEL! Och han kollade på mig. Håkan, jag vet var du bor, haha.
Nu kommer Hedvigg vara lycklig i hundrafemtiotvå år.
Smileys
Jag har utvecklat en stundtals lindrigare fobi. Är det bara jag som mår dåligt av smileys? Probably, yes.
Men ärligt, hur jobbiga är inte dessa snedstreck, kolon och parenteser?
Jag är av den sorten som läser otroligt många bloggar. Det är inte många som äras av mer än ett besök av Hedvigg, bara ett fåtal. Jag dömer, egentligen är jag starkt emot sådant beteende men det är en annan historia. Jag söker efter seriöst innehåll, och seriöst only.
"Hej bloggeeeen! :) :D <3333 Idag har jag och X shoppat och jag köpte blablabla och blablabla :) Sen träffade vi Z och hon och jag hade köpt samma tröja!! xD tihihihihi :D <3 lol
Jag menar, hur seriöst är det på en skala? Inget för mig. Så jag drar mig för att använda någon av dessa "gubbar". Men den här "smiley-hysterin" har ju gått så långt så om man inte lägger till åtminstone två, tre smileys så uppfattas man som sur eller något. Sjukt.
Smileys i all ära, men när de börjar ta över och blir fler än orden som faktiskt bildar riktiga ord och en sammanhängande text, så känner i alla fall jag att det är liiiite över gränsen. Ta inte åt er, fortsätt utryck er lycka i snedstreck och andra tecken, så fortsätter jag kampen för ett Sverige som kan vara happy, framstå som happy och skriva meningsfullt utan dessa onödiga störningsmoment.
Men jag är inte bitter, någon glad liten gubbe kan man väl bjussa på ibland, även jag!
Puss Hedvigg! :) :D xD :') ^^ <333 lol
Beaaaaaaataaaaaa!
Hohoho, här sitter jag och frustar som en häst bara av tanken på våra filmer, inklusive reklamfilmer.
Beata, du är inaktiv. Men det får väl gå för denna gången då, du är ju trots allt in the capital. Hälsa världen från mig.
Puss
Hedvigg
Jag bryr mig om miljön
Idag kom hon hem och rev ner "Ej reklam tack"-lappen som jag satt upp på ytterdörren i smyg. Jag började föreläsa om hur dåligt det var för miljön med alla dessa onödiga reklambuntar man får varje dag och responsen blev:
"Stäng av datorn om miljön är så viktig"
Ursäkta mig då. Jag bryr mig om miljön, men varför ska man offra socialt umgänge och allmänbildning i digital form istället för några gamla papperslappar?
När jag blir stor, då jävlar ska jag ha miljöbil, "Ej reklam"-skylt, bara äta ekologisk mat och källsortera allt jag kommer över!
De vuxna borde lyssna lite mer på den yngre generationen.
Gröna Hedvigg
Hedvigg skriver
I och för sig så resulterar ju två dygn av okontrollerat asgarv med henne i samma kramp i magpartiet som efter sisådär 300 situps. Roligare träning finns inte.
Idag bar det av till gymmet med elefantkliv. Ingen annan var där, helt tomt var det. Så nojiga Hedvigg genomsöker varje liten vrå efter mördare och våldtäktsmän som möjligen kommit över ett gym-kort, och som säkert ligger och trycker bakom någon motionscykel. Inget eller ingen hittades, och jag kunde äntligen träna. Dock med ögonen på spaning.
Det hände en hemsk sak idag. Min älskling, min tvåhjuling, min cykel fick punka. Och nej, inte på någon oskyldig liten cykelväg någonstans, utan halvägs ut på en bro. Sista biten till Ica Maxi och därefter hem blev ganska tungcyklad om man säger så.
Jag är rädd att älsklingen inte har mycket tid kvar att spela på. Stackars plutten skramlar och gnäller, växlarna funkar bara lite halvt och lampan har gjort sitt. Och så punka på det. Synd att jag inte har råd med sjukförsäkring.
Tillsist vill jag bara säga att jag ska på ett 30-årskalas imorgon, hos en underbar människa. Jag har fått jobb som diskare, och det är ju bra, speciellt eftersom maten serveras på papptallrikar.
Puss Hedvigg
The SIMS 3.
Så självklart, men samtidigt så dyr, trots detta hade vi inget val, vi fick lov att köpa...(trumvirrvel): The SIMS 3!
Ännu har vi inte vågat testa den, eller vem försöker jag lura?, vi har inte hunnit än.
Men om några timmar är vi i full gång, och jag kan lova att vi kommer hålla på hela natten. (All night long...) :)
Förväntningarna stiger för varje minut...
Ha det bäst, det vet jag att vi kommer ha. ;D
- Beata
Hedvigg...
... är en mystisk varelse som aaaaaldrig skulle lämna ut sig själv på internet, ännu mindre skapa en blogg.
Beata
Mitt namn är Beata. Jag vet, mitt namn får er att bli svarta av avundsjuka. Det var min gammelfarmors idé, jag får väl tacka henne.
Jag föddes med en kändistumör. Det må låta konstigt, men det är lika sant som att min gammelfarmor heter Gun-Torsten!
Men i alla fall, en kändistumör är inget farligt, dock är det obotligt. Jag kommer alltid ha koll på kändisar, älska kändisar, vara besatt av kändisar.
Vem vet, genom den här bloggen kanske jag själv blir en kändis?
Det var en gång...
Första inlägget är viktigt. Det är i detta inlägg som man ska fånga läsarna, skriva något fyndigt, hitta på något eget som får dig att vilja läsa vidare. I och för sig så visas det första inlägget alltid längst ner, personligen gånger två (hur personligt det nu kan bli, tredje-person-speaking) kommer dom aldrig dit, så what's the point. Men i alla fall, Hedvigg och Beata tog sig en funderare... och kom tillslut fram till att det bästa nog vore att skriva om sig själva i tredje person. För det har ju iiiiiiingen annan gjort förut!
Första inlägget börjar lida mot sitt slut. Bättre än så här blir det.
Se hit! Tryck på den gula stjärnan högst upp i högra hörnet. Lägg till och spara. Hedvigg och Beata vet att ni vill!
