Jag hör ett konstigt ljud...
Jag hör ett konstigt ljud. Det låter som om någon går med en lövblås eller något ute på gatan. Jag ler åt mig själv. Varför i hela friden skulle någon gå med en LÖVBLÅS ute på GATAN klockan 21.25 på en måndagkväll? Jag kan ändå inte låta bli att kika fram bakom gardinen. Spana ut över gatan. Gissa vad jag ser.
Det går någon med en lövblås ute på gatan! Herregud. Klockan 21.25 liksom.
Puss Hedvigg
Det finns vissa tillfällen då man känner sig riktigt duktig...
När jag öppnade väskan ville jag bara gråta. Det ska vara jag för att något sådant här ska hända. Varför lyckas jag alltid? ALLA popcornkärnor låg i drivor bland mina böcker och idrottskläder. Inte en enda litet fjuttigt majskorn låg kvar i påsen som spruckit i botten. Det är förvånandsvärt hur många kärnor en såndär liten påse faktiskt rymmer.
Det är okej att kalla mig klant...
Puss Hedvigg
5 tankar om gårdagens Körslaget
Igår åkte jag och fyra vänner inklusive Beata till Huvudstaden över dagen. Anledningen var som sådan att vi fått biljetter till Körslagets inspelning. Ingen har väl missat det programmet som tv4 sänder på lördagkvällar? Inget program jag skulle ägna tid till i vanliga fall, men denna säsong är inget vanligt fall. DenAndre, vår klasskamrat, är med i en av körerna! Då måste man ju bara vara insatt.
Tanke 1
När man kommer från Vildmarken i en fullpackad våningsbuss så har man stora förväntningar om vad som ska ske. En liveinspelning måste betyda glitter och glamour och mingel med mysiga TV-människor. Okej nu överdrev jag lite, men ändå, döm om min förvåning när bussen släppte av oss vid en lagerlokal i Frihamnen. Det var den glamouren det. Byggnaden såg ut som en industri med massor av konteinerar och bussar huller om buller ute på parkeringen, samt en rad med nerklottrade bajamajor.
Tanke 2
Dessa nerklottrade bajamajor visade sig vara publikens enda toaletter. Som tur var kom DenAndre ut till oss där vi stod i en vänthall och drog med oss backstage. Beata som är något av en filmnörd var eld och lågor över att få vara backstage. Ordningsvakten var inte lika uppspelt över det hela, men DenAndre charmade honom och tog sedan med oss till riktiga toaletter - till min stora lycka. Kände mig som världens VIP som fick gå på en RIKTIG TOALETT!
Tanke 3
Studion var PYTTELITEN. Okej, kanske inte pytteliten, men mycket mindre än vad man tror när man ser programmet på TV. Jag var mycket imponerad av kameramännen. De sprang omkring på scenen likt ett gäng paparazzifotografer. Zoomade och hade sig. När en av dem svepte med kameran över scenen så duckade de andra för att inte komma med i bild. Det var som att titta på ett dansnummer. Har man en färdig koreografi att hålla sig till när man är kameraman? Mycket imponerande i alla fall.
Tanke 4
När det är live finns det inget som heter spontanitet. I alla fall inte om man sitter i publiken. En gubbe bestämmer när man får applådera, samma gubbe bestämmer när man får jubla. Utom när de hemma i TV-soffan matas med reklam. Då får man göra lite som man vill. Detta fick jag erfara när vi var på Rosa Bandet-galan för ett år sedan. Där fick man order precis HELA TIDEN. Körslaget var mycket roligare att se på, Gry sa att vi var den bästa publiken. Tack Gry.
Tanke 5
Bussen rullade hemåt direkt efter att sändningen var avslutad. Alla var uppspelta, det skrattades och det tjoades, men det dröjde bara en halvtimme innan det blev knäpptyst. Alla sov. Jag också, men det var inte bekvämt. Jag kröp ihop till en boll med sätet nedfällt och fötterna uppe vid rutan. Drömde härliga drömmar om min egen säng med fluffiga kuddar. Det jag vill säga är att det går inte att ligga bekvämt i en buss.
Det var i alla fall en otroligt rolig dag som jag gärna gör om! DenAndre och hans kör gick vidare och jag har en känsla av att de kommer ta hem hela alltihop i slutändan...
Hela det sällsamma sällskapet.
Körslaget.
Puss Hedvigg
Det snöade!
På Vildmarkens enda gågata finns tre skoaffärer. Vi gick in i två, den tredje ligger så långt bort. Flera meter ju. Inget speciellt hände egentligen. Jag fick syn på ett par fina skor, ett par blommiga tygskor för trehundra kronor. Beata fick syn på samma skor, och det slutade med att vi båda blev förälskade. Vi stod där och fingrade på samma skor, inte många ord sades. Det blir lätt så. När man bor i ett litet samhälle med endast tre skoaffärer, när man som fattig, körkortslös student tvingas att handla av det lokala utbudet så är det ALLTID någon som har samma. Det spelar ingen roll vad man köper. När jag och Beata gick i mellanstadiet hade vi minst fyra plagg lika. Det hade i och för sig sina fördelar, eftersom jag och Beata var "likisar" ända in på mellanstadiet. Vi ringde och bestämde klädsel på morgonen, talade med uppspärrade ögon om för våra klasskamrater att det hela var en slump. Att ha lika kläder var nog rätt roligt ändå. Men samtidigt - otroligt irriterande.
Rivaliteten oss emellan flammade upp som en vindpust från barndomsåren där vi stod med varsitt par av de blommiga skorna. Inte mycket sades. Inga arga blickar, inga tårar och inga hårda ord. Men den tryckta stämningen låg som en obehaglig slöja runt oss, om inte den tjutande kannan flyttades från spisen omedelbart skulle tevattnet koka över. Situationen skulle koka över. Vi båda prövade skorna. De var ännu finare på.
- Jag bryr mig inte så mycket längre om man har lika saker, sa Beata och fingrade på skosnörena framför spegeln.
- Nej, inte jag heller, sa jag och tittade ner i golvet.
Fast det var lögn. Hon visste att jag visste att hon visste att det var en stor fet lögn. Jag kommer aldrig att kunna släppa irritationen över att behöva ha samma skor som halva Vildmarken trots att jag hittat dem först. Aldrig.
Beata köpte inga skor. Inte jag heller.
När vi kom ut på gågatan så möttes vi av något fruktansvärt. Mitt bland solens strålar föll små, små snöflingor. Det SNÖADE! Hallå? Det är ju VÅR nu! Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag kände mig besviken och upprörd och försökte förklara känslan för Beata.
- Beata, känner inte du också bara för att lägga dig ner och svimma ett tag just nu?
Beata tänkte efter.
- Nej, sa hon.
Hon förstod inte riktigt. Och jag förstod inte varför inte alla som befann sig på gågatan låg avsvimmade på marken. Det snöade ju, ändå reagerade inte folk! De lyfte inte ens blicken. Varför stod de inte på sina bara knän och bad högljutt till gud om värme och bättre väder? Det ska inte snöa i mitten av april. Inte när det snart är maj och jag redan börjat tänka på shorts och första doppet. Inte när det är VÅR. Aprilväder är helt enkelt inte min grej. Beata sa att hon får samma känsla när den första snön kommer. Hon tyckte det var konstigt att alla inte bara släppte sina väskor och matkassar och började DANSA när vinterns första snöflinga gick in för landning. Hon förstod nog ändå. Vad är det för fel på människor?
Puss Hedvigg
Kära Vildmarkens bussbolag
Cykeln is back!
I förrgår rullade mamma nämligen iväg med den till en cykelverkstad, och tjugofyra timmar och tvåhundrafem kronor senare kom den tillbaka med ett sprillans nytt däck. Så jag kan cykla till skolan imorgon! Mamma har förmanat mig. Den ska låsas varje gång jag avlägsnar mig en halvmeter. Den ska rullas ner i cykelförrådet varje kväll. Jag får absolut inte cykla på glasbitar, stenar eller ens ett litet fjuttigt gruskorn. Jag vet ärligt talat inte om jag vågar cykla nu...
Den andra cykeln, min älskling, den blev ju knyckt. Vi anmälde den aldrig till polisen, eftersom det var lilla Hedvigg slarvmajas fel på grund av utebliven låsning... Tro det eller ej, men mamma var på polisstationen för att fixa ett nytt pass, och så frågade hon i förbifarten om den stulna cykeln.
DE HADE HITTAT DEN!
Min älskling! Den var hittad! Jag blev jättelycklig när hon berättade det. Sedan berättade hon att den var totalkvaddad. Då var jag inte lika lycklig längre. Någon har förmodligen tagit den, cyklat någon kilometer, tagit ut sina aggressioner med sparkar och slag och sedan dumpat den i något dike. Min älskade cykel. Poliserna hade sagt att hon fick hämta ut den mot tjugo kronor. Mamma var kluven, det är hon fortfarande. Vad ska man med en söndersparkad gammal cykel till?
JAG vill ha den! Den är historisk. Mamma har cyklat från Huvudstaden till Vildmarken på den där cykeln. Jag tänkte göra detsamma. Eller nej, det tänkte jag inte. Men det är lätt att säga nu när den ändå är sönder. Min älskling betyder ALLT för mig. Jag vill rama in den. Kan man rama in en cykel?
Puss Hedvigg
Och så var det det där med matlagning...
Efter några timmar blev vi hungriga. Jag försökte glömma min kurrande mage, men det fattar ju vem som helst att man inte kan gå en hel dag utan att äta lunch. Särskilt inte med ett barn i huset! Som den mamma jag var i onsdags så var jag helt enkelt tvungen att ta mig an denna för mig mest komplicerade uppgift man kan tänka sig:
Att laga mat.
Jag kan inte laga mat. Jag vet verkligen inte hur man gör! Jag bränner köttet och häller pastan istället för kokvattnet i diskhon. Potatisen kokar över av min blotta närvaro, jag lovar! Helt kass är jag. Men det kan ju knappast vara försent redan vid en ålder av sjutton? Nej, hade jag trott det hade jag sprungit till Ica och köpt två paket snabbnudlar illa kvickt den onsdagen.
Det blev pannkakor. Jag tog fram sockerpaketet och läste i kokboken. Nej, det skulle inte vara socker i pannkakor, det skulle vara salt. Hallå, var är logiken i det? Salta pannkakor? Okej, alla visste säkert redan att det ska vara en halv tesked salt och inget socker i pannkakor, men jag är faktiskt ny här. Den första brände fast i stekpannan. Den andra blev för liten till storleken, hade det varit plättar jag skulle göra så vore den okej. Resten gick som en dans. För de som dansar hellre än bra vill säga. Jag bad Stora att bre sylt på pannkakorna, och hör och häpna, hon gjorde som jag sa! Jag kände mig powerful, mamma Hedviggs självförtroende gick i topp och det stektes pannkaka efter pannkaka samtidigt som disken diskades och bordet dukades.
En pannkakstårta blev det. En riktig delikatess. Brist på matlagningskunskaper, kreativitet i överflöd!
Puss Hedvigg
En röd filt och en röd Hedvigg
"Det är kallt, jag fryser, nu går vi in!"
Jag blev sur och ville först inte alls gå in. Det var inte kallt, det är ju VÅR nu! Men tillslut packade vi ihop och gick in i alla fall. Jag gick ut på balkongen för att skaka filten. Eftersom jag bor på andra våningen så har jag grannar under mig. Dessa grannar, som jag aldrig träffat ens i trappuppgången förut, satt förstås ute på sin balkong och njöt av det vackra vädret. Jag skakade inte filten över kanten. Ville ju inte utsätta mina okända men oskyldiga grannar för en gräsatack! Däremot hängde jag filten på räcket. Då hände det som inte fick hända...
Jag hängde filten ut över räcket. Allt gick finfint, men så såg jag att filten släpade i golvet inne på balkongen. Det gick ju inte för sig så jag lyfte upp filten ett par centimeter, släppte taget och... Allt gick så fort. Men jag såg allt ske i slowmotion. Filten gled ner från kanten och föll ner och bort från mina utsträckta armar. Jag hann tänka att fan också, nu måste jag gå ner på gården och hämta den. Men tänk att det slapp jag. Min rödrutiga filt föll nämligen ner till grannens balkong och täckte över de båda herrarna som satt där och glassade i solen. Jag hörde ett OJ JÄVLAR och mina kinder färgades lika röda som filten.
Gud. Vad. Pinsamt.
Min granne lutade sig ut och tittade förvånat upp på en tomat. Jag pep fram ett förlåt, min granne kastade upp filten till mig och sedan var det inte mer med det. Nu har jag träffat grannen på bottenvåningen också.
Puss Hedvigg
