Det snöade!
Jag och Beata "gick på stan" idag. Att "gå på stan" innebär att planlöst kryssa mellan det magra utbudet av butiker på Vildmarkens enda gågata. Det gjorde vi idag, jag och Beata. Med enda skillnaden att vi faktiskt hade en plan. Beata skulle ha skor.
På Vildmarkens enda gågata finns tre skoaffärer. Vi gick in i två, den tredje ligger så långt bort. Flera meter ju. Inget speciellt hände egentligen. Jag fick syn på ett par fina skor, ett par blommiga tygskor för trehundra kronor. Beata fick syn på samma skor, och det slutade med att vi båda blev förälskade. Vi stod där och fingrade på samma skor, inte många ord sades. Det blir lätt så. När man bor i ett litet samhälle med endast tre skoaffärer, när man som fattig, körkortslös student tvingas att handla av det lokala utbudet så är det ALLTID någon som har samma. Det spelar ingen roll vad man köper. När jag och Beata gick i mellanstadiet hade vi minst fyra plagg lika. Det hade i och för sig sina fördelar, eftersom jag och Beata var "likisar" ända in på mellanstadiet. Vi ringde och bestämde klädsel på morgonen, talade med uppspärrade ögon om för våra klasskamrater att det hela var en slump. Att ha lika kläder var nog rätt roligt ändå. Men samtidigt - otroligt irriterande.
Rivaliteten oss emellan flammade upp som en vindpust från barndomsåren där vi stod med varsitt par av de blommiga skorna. Inte mycket sades. Inga arga blickar, inga tårar och inga hårda ord. Men den tryckta stämningen låg som en obehaglig slöja runt oss, om inte den tjutande kannan flyttades från spisen omedelbart skulle tevattnet koka över. Situationen skulle koka över. Vi båda prövade skorna. De var ännu finare på.
- Jag bryr mig inte så mycket längre om man har lika saker, sa Beata och fingrade på skosnörena framför spegeln.
- Nej, inte jag heller, sa jag och tittade ner i golvet.
Fast det var lögn. Hon visste att jag visste att hon visste att det var en stor fet lögn. Jag kommer aldrig att kunna släppa irritationen över att behöva ha samma skor som halva Vildmarken trots att jag hittat dem först. Aldrig.
Beata köpte inga skor. Inte jag heller.
När vi kom ut på gågatan så möttes vi av något fruktansvärt. Mitt bland solens strålar föll små, små snöflingor. Det SNÖADE! Hallå? Det är ju VÅR nu! Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag kände mig besviken och upprörd och försökte förklara känslan för Beata.
- Beata, känner inte du också bara för att lägga dig ner och svimma ett tag just nu?
Beata tänkte efter.
- Nej, sa hon.
Hon förstod inte riktigt. Och jag förstod inte varför inte alla som befann sig på gågatan låg avsvimmade på marken. Det snöade ju, ändå reagerade inte folk! De lyfte inte ens blicken. Varför stod de inte på sina bara knän och bad högljutt till gud om värme och bättre väder? Det ska inte snöa i mitten av april. Inte när det snart är maj och jag redan börjat tänka på shorts och första doppet. Inte när det är VÅR. Aprilväder är helt enkelt inte min grej. Beata sa att hon får samma känsla när den första snön kommer. Hon tyckte det var konstigt att alla inte bara släppte sina väskor och matkassar och började DANSA när vinterns första snöflinga gick in för landning. Hon förstod nog ändå. Vad är det för fel på människor?
Puss Hedvigg
På Vildmarkens enda gågata finns tre skoaffärer. Vi gick in i två, den tredje ligger så långt bort. Flera meter ju. Inget speciellt hände egentligen. Jag fick syn på ett par fina skor, ett par blommiga tygskor för trehundra kronor. Beata fick syn på samma skor, och det slutade med att vi båda blev förälskade. Vi stod där och fingrade på samma skor, inte många ord sades. Det blir lätt så. När man bor i ett litet samhälle med endast tre skoaffärer, när man som fattig, körkortslös student tvingas att handla av det lokala utbudet så är det ALLTID någon som har samma. Det spelar ingen roll vad man köper. När jag och Beata gick i mellanstadiet hade vi minst fyra plagg lika. Det hade i och för sig sina fördelar, eftersom jag och Beata var "likisar" ända in på mellanstadiet. Vi ringde och bestämde klädsel på morgonen, talade med uppspärrade ögon om för våra klasskamrater att det hela var en slump. Att ha lika kläder var nog rätt roligt ändå. Men samtidigt - otroligt irriterande.
Rivaliteten oss emellan flammade upp som en vindpust från barndomsåren där vi stod med varsitt par av de blommiga skorna. Inte mycket sades. Inga arga blickar, inga tårar och inga hårda ord. Men den tryckta stämningen låg som en obehaglig slöja runt oss, om inte den tjutande kannan flyttades från spisen omedelbart skulle tevattnet koka över. Situationen skulle koka över. Vi båda prövade skorna. De var ännu finare på.
- Jag bryr mig inte så mycket längre om man har lika saker, sa Beata och fingrade på skosnörena framför spegeln.
- Nej, inte jag heller, sa jag och tittade ner i golvet.
Fast det var lögn. Hon visste att jag visste att hon visste att det var en stor fet lögn. Jag kommer aldrig att kunna släppa irritationen över att behöva ha samma skor som halva Vildmarken trots att jag hittat dem först. Aldrig.
Beata köpte inga skor. Inte jag heller.
När vi kom ut på gågatan så möttes vi av något fruktansvärt. Mitt bland solens strålar föll små, små snöflingor. Det SNÖADE! Hallå? Det är ju VÅR nu! Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag kände mig besviken och upprörd och försökte förklara känslan för Beata.
- Beata, känner inte du också bara för att lägga dig ner och svimma ett tag just nu?
Beata tänkte efter.
- Nej, sa hon.
Hon förstod inte riktigt. Och jag förstod inte varför inte alla som befann sig på gågatan låg avsvimmade på marken. Det snöade ju, ändå reagerade inte folk! De lyfte inte ens blicken. Varför stod de inte på sina bara knän och bad högljutt till gud om värme och bättre väder? Det ska inte snöa i mitten av april. Inte när det snart är maj och jag redan börjat tänka på shorts och första doppet. Inte när det är VÅR. Aprilväder är helt enkelt inte min grej. Beata sa att hon får samma känsla när den första snön kommer. Hon tyckte det var konstigt att alla inte bara släppte sina väskor och matkassar och började DANSA när vinterns första snöflinga gick in för landning. Hon förstod nog ändå. Vad är det för fel på människor?
Puss Hedvigg
Kommentarer
Postat av: Caroline
Jodå jag fick båda jobben, men dom är samtidigt och båda har olika nackdelar och fördelar.. Måste ha bestämt mig på måndag! Jag hade gett dig jobbet om jag kunde! :) tack vännen! Puss
Trackback
