Cykeln is back!
Kommer ni ihåg historien om en solig dag någon gång i höstas? Jag och DenAndre pumpade våra cyklar på en bensinmack, och sedan sprack mitt däck i tunneln och både jag och DenAndre skrek som två uppskrämda grisar. Det var förvisso en ganska rolig historia, framförallt om man var där, men det hela ledde till att min stackars cykel fick stå i cykelförrådet alldeles ensam. Tills nu.
I förrgår rullade mamma nämligen iväg med den till en cykelverkstad, och tjugofyra timmar och tvåhundrafem kronor senare kom den tillbaka med ett sprillans nytt däck. Så jag kan cykla till skolan imorgon! Mamma har förmanat mig. Den ska låsas varje gång jag avlägsnar mig en halvmeter. Den ska rullas ner i cykelförrådet varje kväll. Jag får absolut inte cykla på glasbitar, stenar eller ens ett litet fjuttigt gruskorn. Jag vet ärligt talat inte om jag vågar cykla nu...
Den andra cykeln, min älskling, den blev ju knyckt. Vi anmälde den aldrig till polisen, eftersom det var lilla Hedvigg slarvmajas fel på grund av utebliven låsning... Tro det eller ej, men mamma var på polisstationen för att fixa ett nytt pass, och så frågade hon i förbifarten om den stulna cykeln.
DE HADE HITTAT DEN!
Min älskling! Den var hittad! Jag blev jättelycklig när hon berättade det. Sedan berättade hon att den var totalkvaddad. Då var jag inte lika lycklig längre. Någon har förmodligen tagit den, cyklat någon kilometer, tagit ut sina aggressioner med sparkar och slag och sedan dumpat den i något dike. Min älskade cykel. Poliserna hade sagt att hon fick hämta ut den mot tjugo kronor. Mamma var kluven, det är hon fortfarande. Vad ska man med en söndersparkad gammal cykel till?
JAG vill ha den! Den är historisk. Mamma har cyklat från Huvudstaden till Vildmarken på den där cykeln. Jag tänkte göra detsamma. Eller nej, det tänkte jag inte. Men det är lätt att säga nu när den ändå är sönder. Min älskling betyder ALLT för mig. Jag vill rama in den. Kan man rama in en cykel?
Puss Hedvigg
I förrgår rullade mamma nämligen iväg med den till en cykelverkstad, och tjugofyra timmar och tvåhundrafem kronor senare kom den tillbaka med ett sprillans nytt däck. Så jag kan cykla till skolan imorgon! Mamma har förmanat mig. Den ska låsas varje gång jag avlägsnar mig en halvmeter. Den ska rullas ner i cykelförrådet varje kväll. Jag får absolut inte cykla på glasbitar, stenar eller ens ett litet fjuttigt gruskorn. Jag vet ärligt talat inte om jag vågar cykla nu...
Den andra cykeln, min älskling, den blev ju knyckt. Vi anmälde den aldrig till polisen, eftersom det var lilla Hedvigg slarvmajas fel på grund av utebliven låsning... Tro det eller ej, men mamma var på polisstationen för att fixa ett nytt pass, och så frågade hon i förbifarten om den stulna cykeln.
DE HADE HITTAT DEN!
Min älskling! Den var hittad! Jag blev jättelycklig när hon berättade det. Sedan berättade hon att den var totalkvaddad. Då var jag inte lika lycklig längre. Någon har förmodligen tagit den, cyklat någon kilometer, tagit ut sina aggressioner med sparkar och slag och sedan dumpat den i något dike. Min älskade cykel. Poliserna hade sagt att hon fick hämta ut den mot tjugo kronor. Mamma var kluven, det är hon fortfarande. Vad ska man med en söndersparkad gammal cykel till?
JAG vill ha den! Den är historisk. Mamma har cyklat från Huvudstaden till Vildmarken på den där cykeln. Jag tänkte göra detsamma. Eller nej, det tänkte jag inte. Men det är lätt att säga nu när den ändå är sönder. Min älskling betyder ALLT för mig. Jag vill rama in den. Kan man rama in en cykel?
Puss Hedvigg
Kommentarer
Trackback
