hedviggochbeata

De bara tog det! Pumpade ur det, liter efter liter. Ni förstår, häromdagen begav jag mig till plåsterhuset för att ta blodprov. Ingen big deal, enligt McDonalds. Men det var en himla big deal, enligt Hedvigg.

På senaste tiden har jag utvecklat en rädsla för sprutor. Stickrädsla. Så det med bultande hjärta och kallsvettig panna som jag steg in i väntrummet på lab. Sitt ner och vila i minst femton minuter, stod det på en inplastad skylt. Jag kunde gärna sitta och vila längre än så, så snurrig i bollen som jag var.

En sköterska kom och hämtade mig. Under tiden jag suttit och väntat hade jag gått igenom alla tänkbara skräckscenarion för mig själv. Tänk om jag svimmade? Tänk om det var en ung praktikant som inte vet hur man gör? Tänk om... ja ni fattar. Försökte lugna mig genom att koncentrera mig på något annat. Till exempel att alla fåtöljer i rummet var olika. En lila, en blå, en grön. Olika modeller allihop. Ingen vacker syn. I den gröna fåtöljen satt en kvinna. Hon diskuterade intelligenser med en annan kvinna som satt i den lila. Hon i den gröna menade att antingen är man bra på språk, eller så är man bra på matte. Ingen var bra på båda. Ingen i hela världen. Hon i den lila nickade instämmande hela tiden. Jag satt i min blå fåtölj och blängde på dem. Hade jag varit två centimeter modigare så hade jag ställt mig upp och ropat DU HAR FEL, eller HÄR ÄR JAG, JAG KAN BÅDA. För jag är ganska haj på båda delarna faktiskt. Språk OCH matte.

Det var ingen praktikant. Det var en femtioplussare med glasögon, kortklippt hår och vit rock. Det gjorde mig lugn. Till en början... Jag berättade att jag var lite, eller nej mycket, rädd för att ta blodprov. Hon sa att såja, det skulle nog gå bra. Jag satt mig i stolen. Allt snurrade. Sköterskan la en blöt pappershanduk på min panna. Sedan drog hon åt den där remmen som man måste ha runt armen. Jag tyckte att den kändes lite lös, men jag vågade inte säga något. Tänkte att hon kunde väl sitt jobb. Hjärtat slog och sköterska höjde sin hand, riktade in den hemska nålen mot min stackars arm och...

Aj. Jag blundade. Hörde hur hon muttrade för sig själv. Jag tittade försiktigt och såg att det inte kommit något blod i de där sablans rören. Nähä? Sköterskan rullade iväg med sin stol ett tag. Antecknade lite i sina papper. Sedan rullade hon till min andra sida. Hon tänkte sätta nålen i min andra arm!

Samma procedur. Hjärtklappning, blunda, aj. Även denna gång satt remmen lite lös, enligt min mening. Men jag sa ingenting. En chans till skulle hon få. Det misslyckades denna gången också. Sköterskan muttrade lite till. Klagade på att jag hade för tunna blodkärl och bla, bla, bla. Hennes osäkerhet gjorde mig nervös. ÄNNU MER nervös. När hon drog åt remmen runt min handled för ett tredje försök frågade jag om hon kanske skulle dra åt lite hårdare.

- Ja, jo, kanske det, sa sköterskan.

Hon drog i remmen, och PANG så ramlade den ner på golvet med en duns. Då var jag inte så rädd längre. Mer åt det frustrerade hållet. Sköterskan plockade upp remmen, drog åt den runt min handled. HÅRT. Då gick det. Hon tog mitt blod. Jag sa tack och hej och lommade därifrån. Fast besluten om att aldrig mer låta mig stickas.

Puss Hedvigg