hedviggochbeata

Det var på rasten häromdagen som det hände. Jag satt som vanligt tillsammans med Beata och en annan tjej i min klass, Ida. Vi satt i ett hörn i det så kallade uppehållsrummet. Hade vi haft en liten gnutta högre status skulle vi ha kunnat kalla det för vårat hörn. Men nu har vi de roller vi har, på botten av botten, så vi fick sitta i mån av plats. Just den där dagen fanns det plats.

Runt ett bord satt vi. Tysta, med våra huvuden sänkta. Det känns säkrast att sitta så, med huvudet sänkt, och kika fram under luggen. Inte synas men ändå ha koll på läget runt omkring. Ullis, bimbon i vår klass, satt i en soffa längre bort i uppehållsrummet. Hon hade en hel skock med både killar och tjejer runt sig. Alla vill vara med Ullis. Även om det innebär att vistas enbart i hennes skugga, vara en del av hennes hov. Så har det varit sedan första klass. Ullis sa något roligt, alla skrattade. Men mest skrattade hon själv. Åt sitt eget skämt. Hon skrattade högt och oblygt, slängde med sitt blonda, perfekta hår och lade upp sina pälsbeklädda fötter på soffbordet.

- Titta, sa Beata. Hon har döda djur på fötterna. Vad fult.

Jag och Ida vred våra huvuden åt Ullis håll. Kikade fram under våra luggar. Skorna var jättefina. Säkert jättedyra också. Senast i tisdags hade Beata själv sprungit in och ut i Vildmarkens alla två skoaffären i jakt på något liknande. Skor med päls på.

- Du tycker ju om döda djur, hävde jag ur mig utan att tänka mig för.

Även i vår lilla grupp har vi olika roller. Beata gillar inte när man ifrågasätter henne. Hon blev tydligt ställd av min kommentar för hon vände sig hastigt om och spände ögonen i mig. Ingen lugg i närheten av hennes ansikte.

- Ja, det gör jag, fräste Beata. Men det hör inte till saken!

Sedan satt vi åter tysta. I ögonvrån såg jag Ullis resa sig upp för att gå mot cafeterian, tätt följd av sitt hov.

- Titta, nu kommer hon! viskade jag.

Beata, Ida och jag sänkte våra huvuden. Alla tre föll vi in i vår osynlighet. Satt och tryckte bakom våra trygga luggar. Ullis passerade vårt hörn. Hon nickade överlägset mot oss.

- Hej Ullis, viskade jag utan att titta upp.

Beata gjorde något med huvudet som kan ha varit en nickning tillbaka. Eller så hade hon nackspärr eller något. Ida vinkade bara lite med ena handen utan att höja den. Den förströdda vinkningen kunde lika gärna ha varit avsedd för dammråttorna på golvet. Varken dammråttorna eller Ullis vinkade tillbaka.

Det var nästan tomt i uppehållsrummet nu. Så när som på två killar från natur, med näsorna begravda i varsin tung bok. Och så vi förstås. Beata fortsatte att klaga på Ullis. Hon hade alldeles för perfekt hår, det var säkert en peruk. Hennes röst var inte ett dugg speciell. Alla kunde väl sjunga om de bara ville. Så höll hon på, Beata. Ida som suttit tyst, fick mig och Beata att rycka till när hon plötsligt öppnade munnen.

- Jag tycker att hon har fin röst, sa Ida. Hon sjunger fint. Och hon pratar fint. Jag har faktiskt pratat med henne.

På en mikrodels sekund gick jag och Beata från att stirra ner i golvet till att med uppspärrade ögon och gapande munnar stirra på Ida. Vad var det hon satt och sa? Jag slängde en blick på Beata, och vi nickade i samförstånd. Vi hade hört rätt. Ida hade pratat med ULLIS! Ida njöt av uppmärksamheten. För några sekunder låg beundran i luften. Det var som godis för Ida, bara att plocka åt sig av. Sedan haglade frågorna.

- Hur då? När då? Varför då? Vad sa du? Vad sa hon?

Ida gömde sig åter bakom luggen. Mumlade ohörbart.

- Vi blev inlåsta på bussen på väg hem från skolan...

- Vad sa du? sa jag och Beata i kör, ingen av oss hade hört vad hon sagt.

- Nej, alltså, hon bjöd hem mig till sitt hus. Vi var hemma hos henne. På hennes rum. Bara hon och jag. Och det var hon som bjöd dit mig. Ja, så var det. Minsann.

Blåögda som vi var (Beata visserligen på två olika sätt) så trodde vi på henne, och Ida klättrade upp på statusstegen. Från allra lägsta botten till över både mig och Beata. Det gjorde ont att se. Vi satt tysta igen. Beata sträckte på sig. Hon ställde sig upp och tog till orda.

- Nu måste jag gå, för jag ska träffa min pojkvän.

Hon betonade ordet "pojkvän" med en sådan överlägsenhet. Beata skulle träffa sin POJKVÄN. Med stora bokstäver. Understruket. Fetstilt. Hon vet att vi är mycket väl medvetna om att Beata har pojkvän men varken jag eller Ida. Det är det som gör henne lite bättre än oss, tycker hon själv. Med de orden trippade hon ut genom dörren och försvann bort i korridoren. Jag kände att jag behövde göra något. Skulle jag behöva vara lägst på statusstegen? Skulle det vara så jävligt? Jag tog upp min telefon. Den nya. Inte lika ny som Ullis, förstås. Jag låtsades slå ett nummer.

- Jag ska faktiskt ringa min pojkvän.

Jag betonade ordet "pojkvän" på samma sätt som Beata hade gjort. Signalerna gick fram, eller det var i alla fall vad Ida trodde. Jag kunde se att hon var avundsjuk. Med all rätt. Jag kände mig stolt.

- Hej, älskling! Åh, tänkte du på mig? Jag tänkte på dig också! Nej, jag tänkte på dig mest. Nej, jag. Tihi! Du är så gullig. Nej, du är gullig! Nej, du!

Sådär höll jag på. Talade rakt ut i luften. Hittade på och ljög så näsan borde vuxit flera kilometer. Ida tittade på dammråttorna på golvet. Önskade sig bort. Jag snackade på, allt gick jättebra. Tills jag var mitt uppe i ett kärleksfullt gnabb med min låtsaspojkvän om vem som skulle lägga på först.

RING. RING. RIIIING.

Mobiltelefonens gälla ringsignal tjöt mig rakt i örat. Så högt att natur-killarna lyfte sina koncentrerade blickar från böckerna och blängde på mig. Mina kinder blev rosenröda. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Var det möjligt att sjunka genom golvet? Kunde jag snälla få göra det? Bara denna enda gång? Få försvinna. Försvinna långt, långt bort från Idas triumferande leende. Guuuud, så pinsamt! Jag svarade. Vad skulle jag göra?

- Hallå...?

- Hallå! sa Beata i luren. Jag glömde min plånbok, kan du ta med den eller?

- Ja... okej. Men varför ringer du...? Nu...?

Jag var besvärad, hade inte en susning om hur jag skulle hantera situationen med värdigheten i behåll. Och varför ringde Beata mig? Hon brukade ju alltid ringa Ida när hon ville be om en tjänst...

- Du förstår väl att jag inte kan ringa Ida, väste Beata som om hon läst mina tankar. Hon har ju pratat med Ullis. Med ULLIS!

Vi la på. Jag sneglade på Ida. Gömd bakom min lugg. Hon log mot mig. Överlägset, såklart. Det var ingen tvekan om var vi befann oss på statusstegen vid det här laget. 

- Det är lungt, sa hon högt och tydligt. Beata hittar säkert också på sin pojkvän!

Sedan reste hon sig upp och svassade ut i korridoren. Jag skämdes som en hund. Tog bara Beatas plånbok och gick därifrån. Gömd bakom min lugg.

Det var vad vår scen på teaterlektionen häromdagen handlade om, med temat "Status". 

Puss Hedvigg