hedviggochbeata

När jag gick i tvåan var hela klassen tvugna att spela fiol. De flesta tyckte det var pest och pina att varje onsdag gå ner till syslöjden där det fanns ett piano och tolv fioler. Jag tyckte att det var det roligaste på hela veckan. Så roligt att jag höll kvar vid fiolspelandet ytterligare ett år. Som tur var bodde vi i hus. Jag menar, man kan ju inte direkt sänka volymen på en fiol.

Tyvärr tröttnade jag ganska snabbt. Det lånade instrumentet låg allt oftare och samlade damm i sitt fodral under min säng, och mina föräldrar fick tjata sig blå för att jag skulle öva på musikläxan. Blinka lilla stjärna var inte så roligt efter tio gånger. Och trots alla som lyssnade på mig sa att jag var SÅ HIMLA DUKTIG och SÅ VÄLDIGT MUSIKALISK så hördes mest gnäll och gnissel när jag drog med stråken över strängarna. Jag inser det nu.

Den där stråken... Man fick inte pilla på den, det var mycket viktigt. Jag förstod aldrig varför. Jag pillade på den i alla fall. Bara för att man inte fick. Varför fick man inte pilla på stråken? Kan någon vänlig människa tala om för mig varför man inte fick pilla på stråken?

I alla fall, jag insåg att fiol inte var min grej. Jag började ta pianolektioner istället. Det var mycket roligare. Jag såg andra som spelade, jag ville kunna spela som dem. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur de visste vilka av alla åttioåtta tangenter de skulle trycka ner! Vi köpte ett stort, ostämt piano som tog upp halva vardagsrummet. Jag spelade och spelade. Tro om jag var stolt när jag berättade för mamma och pappa att min första pianoläxa innebar att jag behövde spela med båda händerna. BÅDA händerna!

Jag fick en jättebra lärare. Jag går hos honom fortfarande. Han tvingade mig att sitta rak i ryggen och spela med kupade händer. "Tänk att du har en boll i handen!", uppmanade han gång på gång. Efter mycket frustration fungerade det. Jag gav inte upp.

Puss Hedvigg