hedviggochbeata

Jag funderar.
Tänker på vilken tur jag har som har Håkan. Han finns alltid där för mig, lyssnar alltid.

- Du, Håkan...?





Tyst. Inte en minsta rörelse, inte en blinkning. Eller ryckte det till lite där, där i mungipan? Nähä, inte det.

- Håkan. Håkan? HÅKAN!





Jaha, det är alltså på det viset idag.

Han kanske fortfarande är sur för att jag och Beata SPIKADE upp honom. Fast det borde ju vara min grannar som är arga, inte Håkan.

Vad tittar han på egentligen?




Jaså, fönstret. Gud, vad FÖRVÅNAD jag blir.

Jag måste ändra taktik. Måste LURA Håkan, TVINGA honom att titta på mig!

Ja, jag har det! Om jag ställer mig MELLAN honom och fönstret... 




Ingen reaktion. Håkan blir bara lite lång i ansiktet.

- TITTA PÅ MIG! HOHO, HÄR ÄR JAG! HÅKANNNNNNNNNN!

Jag kokar av ilska. Ska det vara så himla svårt att...

Jag tänker vidare. Tänker, tänker, tänker.

YES! Om jag RETAR honom. Håkan tycker inte om att bli retad.
Jag brukar vara ganska hygglig och låta bli, men idag får han faktiskt skylla sig själv!






- Nämen OJ, Håkan! Har du glömt knäppa knapparna idag igen? Va va va?
Håkan har glömt knäppa knapparna! Na-na-na-na-naaaa-naaaaa!





Jag ger upp.

SKIT. I. DET. DÅ.

Han är rolig, Håkan. Verkligen, verkligen... rolig.


/Hedvigg