hedviggochbeata

Jag tänkte berätta om mina glas. Ja, ni läste rätt. Det skrivs alltför få inlägg om vår tids drickglas så jag tänkte att jag skulle ta och bryta isen. Dessa glas har varit ett ständigt problem genom min uppväxt. Har väl haft sönder ett tiotal, ett eller två med mening men de allra flesta i samband med en ren och skär olyckshändelse. Såklart. En oaktsam armbåge slutar med glassplitter över hela golvet och ett dyrt vinglas får sin dyra fot avhuggen i diskmaskinen när ett klantigt öga felbedömmer dess höjd och smäller igen luckan. Men det är inte det jag har hakat upp mig på - olyckor händer alla. Nej, anledningen till att jag alltid sett det hela som ett problem är att det finns så mycket olika sorters glas.

I min familj har vi aldrig haft fler en sex matchande glas. Ofta inte ens det. I vitrinskåpet där vi förvarade dem trängdes en salig blandning av glas - stora och små, fina och fula, dyra och billiga. Det ständiga problemet var att lyckas få likadana glas till en middag för fyra. Ingen större motgång, jag vet. Men jag kommer ihåg avundsjukan när jag i smyg kikade bakom köksluckorna hemma hos mina vänner. ALLA hade matchande set med minst tolv vackra glas. Jag kände mig handikappad. Deras föräldrar var det minsann ordning på! Förlåt mamma och pappa, men det var inte roligt att behöva korta ner gästlistan på åttaårskalaset bara för att det inte gick att duka till hela klassen med lika glas. Det har alltid varit viktigt för mig, det där med att ha lika saker. Saker som matchar.

Anledningen till att jag ägnar ett helt inlägg åt dessa skapelser av kvartsand och alkalier är att detta "problem" blommat upp och tagit nya tag ÄNNU en gång. Varje gång vi är på IKEA köper mamma ett sexpack av de glasen som står närmast gången. På så sätt slipper hon krångla sig in bland hyllorna med den stora kundvagnen, och glas behöver man ju alltid. Det låter ju bra. Det är bara det att det blir olika sorters glas varje gång! De hon köpte förra gången finns aldrig kvar. I alla fall inte ute vid gången. Och som vanligt går det alltid sönder ett glas av varje uppsättning. Nu har vi minst sex uppsättningar av glas, med mellan tre och sex i varje. Helt värdelöst.

Kommer jag någonsin komma ifrån detta?

Nyss kom mamma med ett blått, rutigt glas i händerna. Hon höll i den som om det vore av glas (okej, det uttrycket passade inte här. Eller, det passade lite för bra...). Hon talade om för mig att det var HENNES glas. INGEN annan fick dricka ur det. Jag sa okej, och så var det inte med det. Toppen, nu har vi ännu ett udda glas till samlingen.

Puss Hedvigg