hedviggochbeata

Kommer någon ihåg när jag skrev om hur jag sjöng med i 118 118s radioreklam? Ingen? Men så var det. Och varför tar jag upp detta? Well, it happened again...

Ännu en gång fylldes jag av något magiskt när de "ljuva" tonerna strömmade ut från radion. Men denna gång stod jag inte framför spegeln och dansade. Nej, jag gungade fram och tillbaka i några herre-gud-om-någon-såg-mig-moves samtidigt som jag grävde i strumplådan. Inte heller sjöng jag. Nej, jag mimade. Mimade som en annan tredjeklassare.

Sedan kom jag på mig själv. Tänkte att gud vad pinsamt. Så jag höll på. Jag behövde bara erkänna det.

Puss Hedvigg 

De bara tog det! Pumpade ur det, liter efter liter. Ni förstår, häromdagen begav jag mig till plåsterhuset för att ta blodprov. Ingen big deal, enligt McDonalds. Men det var en himla big deal, enligt Hedvigg.

På senaste tiden har jag utvecklat en rädsla för sprutor. Stickrädsla. Så det med bultande hjärta och kallsvettig panna som jag steg in i väntrummet på lab. Sitt ner och vila i minst femton minuter, stod det på en inplastad skylt. Jag kunde gärna sitta och vila längre än så, så snurrig i bollen som jag var.

En sköterska kom och hämtade mig. Under tiden jag suttit och väntat hade jag gått igenom alla tänkbara skräckscenarion för mig själv. Tänk om jag svimmade? Tänk om det var en ung praktikant som inte vet hur man gör? Tänk om... ja ni fattar. Försökte lugna mig genom att koncentrera mig på något annat. Till exempel att alla fåtöljer i rummet var olika. En lila, en blå, en grön. Olika modeller allihop. Ingen vacker syn. I den gröna fåtöljen satt en kvinna. Hon diskuterade intelligenser med en annan kvinna som satt i den lila. Hon i den gröna menade att antingen är man bra på språk, eller så är man bra på matte. Ingen var bra på båda. Ingen i hela världen. Hon i den lila nickade instämmande hela tiden. Jag satt i min blå fåtölj och blängde på dem. Hade jag varit två centimeter modigare så hade jag ställt mig upp och ropat DU HAR FEL, eller HÄR ÄR JAG, JAG KAN BÅDA. För jag är ganska haj på båda delarna faktiskt. Språk OCH matte.

Det var ingen praktikant. Det var en femtioplussare med glasögon, kortklippt hår och vit rock. Det gjorde mig lugn. Till en början... Jag berättade att jag var lite, eller nej mycket, rädd för att ta blodprov. Hon sa att såja, det skulle nog gå bra. Jag satt mig i stolen. Allt snurrade. Sköterskan la en blöt pappershanduk på min panna. Sedan drog hon åt den där remmen som man måste ha runt armen. Jag tyckte att den kändes lite lös, men jag vågade inte säga något. Tänkte att hon kunde väl sitt jobb. Hjärtat slog och sköterska höjde sin hand, riktade in den hemska nålen mot min stackars arm och...

Aj. Jag blundade. Hörde hur hon muttrade för sig själv. Jag tittade försiktigt och såg att det inte kommit något blod i de där sablans rören. Nähä? Sköterskan rullade iväg med sin stol ett tag. Antecknade lite i sina papper. Sedan rullade hon till min andra sida. Hon tänkte sätta nålen i min andra arm!

Samma procedur. Hjärtklappning, blunda, aj. Även denna gång satt remmen lite lös, enligt min mening. Men jag sa ingenting. En chans till skulle hon få. Det misslyckades denna gången också. Sköterskan muttrade lite till. Klagade på att jag hade för tunna blodkärl och bla, bla, bla. Hennes osäkerhet gjorde mig nervös. ÄNNU MER nervös. När hon drog åt remmen runt min handled för ett tredje försök frågade jag om hon kanske skulle dra åt lite hårdare.

- Ja, jo, kanske det, sa sköterskan.

Hon drog i remmen, och PANG så ramlade den ner på golvet med en duns. Då var jag inte så rädd längre. Mer åt det frustrerade hållet. Sköterskan plockade upp remmen, drog åt den runt min handled. HÅRT. Då gick det. Hon tog mitt blod. Jag sa tack och hej och lommade därifrån. Fast besluten om att aldrig mer låta mig stickas.

Puss Hedvigg  

Igår var jag och mina goda vänner om tre och åkte skidor. Det var roligt tyckte jag, förutom att jag ramlade nerför ett stup. Eller, det var inget stup. Det var en isbana tjugo meter rakt ner mot ingenstans. Mitt hjälmskyddade huvud missade en stor sten och en snöig gran med en halvmeter. Som sagt, det var inte roligt för mig. Det var mest roligt för mina goda vänner.



Vi blev hungriga efter ett tag. Restaurangen i skidbacken var fullproppad med slalomåkare - det fanns dubbelt så många människor som det fanns stolar. Vi beställde varsin varm choklad med grädde. Det var inte varm choklad med grädde. Det var varm MJÖLK med grädde. Vi blev sura, fortfarande hungriga. Ännu surare blev vi när vi gjorde upptäckten att lunchbuffén kostade nittiofem kronor per person. NITTIOFEM KRONOR. Om man inte var under åtta år, förstås. Men ingen av oss var det. Attans.

Som den samling fattiga studenter vi faktiskt är så betalade vi endast för EN lunch. En tallrik med massa mat och fyra gafflar. Folk kollade snett på oss, vi såg vad de tänkte. De tänkte SNÅLA UNGDOMAR om oss, ja tänk för att det tänkte de! Det såg vi. Men det var gott i alla fall. Kyckling och potatis och ris och pommes och sås och sallad och kikärtor och... ja, vi tog all mat vi kunde komma över!



Lägg märke till rimmet i rubriken. Som jag har kämpat!

Puss Hedvigg

När jag gick i tvåan var hela klassen tvugna att spela fiol. De flesta tyckte det var pest och pina att varje onsdag gå ner till syslöjden där det fanns ett piano och tolv fioler. Jag tyckte att det var det roligaste på hela veckan. Så roligt att jag höll kvar vid fiolspelandet ytterligare ett år. Som tur var bodde vi i hus. Jag menar, man kan ju inte direkt sänka volymen på en fiol.

Tyvärr tröttnade jag ganska snabbt. Det lånade instrumentet låg allt oftare och samlade damm i sitt fodral under min säng, och mina föräldrar fick tjata sig blå för att jag skulle öva på musikläxan. Blinka lilla stjärna var inte så roligt efter tio gånger. Och trots alla som lyssnade på mig sa att jag var SÅ HIMLA DUKTIG och SÅ VÄLDIGT MUSIKALISK så hördes mest gnäll och gnissel när jag drog med stråken över strängarna. Jag inser det nu.

Den där stråken... Man fick inte pilla på den, det var mycket viktigt. Jag förstod aldrig varför. Jag pillade på den i alla fall. Bara för att man inte fick. Varför fick man inte pilla på stråken? Kan någon vänlig människa tala om för mig varför man inte fick pilla på stråken?

I alla fall, jag insåg att fiol inte var min grej. Jag började ta pianolektioner istället. Det var mycket roligare. Jag såg andra som spelade, jag ville kunna spela som dem. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur de visste vilka av alla åttioåtta tangenter de skulle trycka ner! Vi köpte ett stort, ostämt piano som tog upp halva vardagsrummet. Jag spelade och spelade. Tro om jag var stolt när jag berättade för mamma och pappa att min första pianoläxa innebar att jag behövde spela med båda händerna. BÅDA händerna!

Jag fick en jättebra lärare. Jag går hos honom fortfarande. Han tvingade mig att sitta rak i ryggen och spela med kupade händer. "Tänk att du har en boll i handen!", uppmanade han gång på gång. Efter mycket frustration fungerade det. Jag gav inte upp.

Puss Hedvigg

Klappar och paket, mat och godis, pepparkakhus och massor med nära och kära. Jag älskar julen, det har jag fått från min fader. Han blir som ett litet barn när julen närmar sig, trots att han är fyrtio. Att kliva innanför hans ytterdörr är lika med att stiga in i en drömd sagovärld. Ser ut som Tomteland ungefär.

Hos mamma är det tvärtom. Mamma har en plastgran som är 1.40 hög. Den är gles och stjärnan ser ut som någon exotisk spindel. Hon köpte ett paket med julgranskulor på ÖB. Man fick med lite glitter också, och med lite så menar jag VÄLDIGT lite. En meter guldigt glitter, tack ÖB!

På julafton får man julklappar. Men det kanske ni redan visste. De vuxna bestämmer sig varje år för att inte köpa julklappar till varandra, de handlar bara till barnen. Så ska INTE jag ha det när jag blir vuxen! Istället köper var och en varsin julklapp för cirka femtio kronor. Klapparna läggs i en hög. Sedan väljer alla ut varsit paket och så får de det. I år fick jag vara med. Jag knallade omkring i en timme för att hitta en lämplig femtio-kronors-julklapp. Vad passar både tjejer och killar, gummor och gubbar, i åldern 13-60? Hm... inget. Jag kom verkligen inte på NÅGONTING. Jag blev mer och mer frustrerad, ett tag funderade jag helt ärligt på att köpa en toalettborste och ett paket med toalettpapper. Bara för att. Säkert uppskattat av en trettonåring...

Plötsligt knackade någon på min axel. Jag snodde runt, så hastigt som min dunjacka i storlek XL tillät. Det var Simba, ni vet han som höjde radion i matsalen till max för en tia. Jag berättade om mitt dilemma. Fyndbasaren, sa han, FYNDBASAREN! Jag hatar fyndbasaren. Det är som Dollarstore, fast på två kvadratmeter och med en sur gubbe som med enbart en blick får en att känna sig som en tjuv. Jag sa nej. Aldrig i livet. Efter en halvtimmes tjat hamnade vi där i alla fall. De måste ha bytt gubbe, han som satt i kassan var ju TREVLIG.

Det första Simba fick syn på var ett tigermönstrat sadelskydd. Nej, sa jag åter igen. Aldrig i livet. Hur kan man ens komma på tanken att köpa in något så fult till en butik? Vi letade vidare nere på Fyndbasaren. Simba pekade på massor av olika saker: En ful prydnadskatt som såg ut att ha någon förbannelse över sig, en antik plastram, en sjömansmössa. Det slutade med att jag köpte sadelskyddet. Jag är inte så bra på att säga nej verkar det som... När jag kom hem märkte jag att det var en svans på det också. Ett sadelskydd med SVANS? Jaja, den går att ta av för den har tryckknapp. Tur.

När vi skulle gå så la Simba märke till något mycket märkligt. HAN HADE EN KLÄDROLLER I HANDEN! Han hade tittat på den på Åhléns, och på något sätt glömt att han höll i den. Simba skämdes litegrann. Han hade gått ut ur en affär med en klädroller han inte betalat för. Vi gick till Åhléns igen, så att Simba kunde betala. Han sa inget till kassörskan, trots att jag tjatade på att han skulle göra det. 

Det var massor med människor på Vildmarkens enda gata med affärer. Varför måste alla envisas med att handla den 23 december? Dagen innan julafton? Jag och Simba sprang på Beata. Hon var så stressad så hon knappt kunde stå still. Hon hade tappat sin vante, och hon märkte inte ens när hon glömde ALLA sina inhandlade julklappar bland halsdukarna på Åhléns. Bra jobbat!

Som sagt. Så. Mycket. Folk. De kan köpa sina spikmattor, presentförpackade skjortor och Idol-Erik-skivor, i år består MINA julklappar av hallon, kakao och blockchoklad...



Titta vad gulligt! Vilka trevliga människor det finns. Fick reda på senare att det var Simba som skrivit det. Fast han visste inte att det var min bil. Men det var gulligt i alla fall!

GOD JUL önskar Hedvigg

Det går framåt med mammas ordbok. Precis som jag anat så är det jag som får göra jobbet. Mamma tänker, Hedvigg jobbar. Idag när vi satt i köket och knöt fast öglor på julgranskulorna så kläckte mamma ur sig några nya, eller gamla, ord. Hon drack ett glas vatten.
- Klurre! sa mamma. Klurre betyder klunk, alltså om jag dricker så här...
Mamma drack lite vatten och svalde demostrativt. Jag antecknade.
- Och lareblare, det betyder läsk. Fast det vet väl ALLA...
En menande blick kastades på mig. Jovisst, lilla mamma, alla säger lareblare. Verkligen.
- Smara! fortsatte hon. Smara betyder smaka.
- Nej! protesterade jag. Det där hittade du på nu!
- Nej, jag lovar! Jag har alltid sagt smara!
Mamma blev lite butter. Jag sa såja, såja och lät mig luras. Klart hon alltid sagt 'smara'. Mamma blev på lite bättre humör. Hon återupprepade några ord hon redan talat om, ifall jag missat något viktigt.
- Du har skrivit frulle va? sa hon.
- Ja, det har jag.
Mamma tänkte efter.
- Ibland säger jag frullebulle också. Men bara vid speciella tillfällen. Det funkar liksom bara ibland!
O-kej, tänkte jag. Skrev ner allt hon sa. Undrade lite över vad hon menade med 'speciella tillfällen'. När var det okej att säga frullebulle? Jag har då aldrig hört henne säga det. Hon kanske säger det för sig själv...
Mamma sträckte sig efter en colaburk som stod på köksbordet. Hon höll fram den mot mig, med ett nöjt leende på läpparna. Harklade sig.
- Vill du SMARA en KLURRE av min LAREBLARE?   

En person som ej på något sätt vill gå ut med sin identitet för att denne person skäms något så otroligt (min mamma) ringde sin kille i helgen. Hon berättade om konserten som jag och några kompisar skulle vara med på.

- Den är på bibblan, sa min mamma.
- Okej, svarade mammas kille.
- Du vet väl vad bibblan betyder?
- Ja... Biblioteket.

Mamma brukar hitta på egna ord. Jag har växt upp med detta egna språk, och när omgivningen tillrättavisat mig och talat om att lareblare, LG och chirre&dirre inte tillhör svenskan så har jag skämts. Känt mig jättedum. Min mammas fel, jag som trodde att jag talade rikssvenska. Nu var väl 'bibblan' inte så farligt, alla säger ju så, mamma kände att hon var tvungen att testa sin stackars kille ytterligare.

- Vet du vad 'ballen' betyder då?

Tystnad.

- Eh, ja...

Mer tystnad.

- Alltså, fortsatte mamma. Jag menar BALKONGEN.
- Jaha... Host, host.

Stackars mammas kille. Att behöva utsättas för mammas utfrågning. Det är inte lätt. En annan gång skickade hon ett sms till honom. "Jag bjuder på frulle imorgon". Hon fick tillbaka en fråga, vad var frulle för något? Jadu, stackars mammas kille. Alla vet faktiskt inte att frulle betyder frukost. Och vem i hela friden kallar balkongen för ballen?

Mamma och hennes kille satt på balkongen en solig dag i somras. Min lillebror kom hem och ropade högt och tydligt:

- HALLÅ! SITTER DU PÅ BALLEN, MAMMA?

Mamma blev liiiiiite röd om kinderna.

Mamma berättade precis att hon inom kort lanserar en nytänkande ORDBOK med alla ord hon någonsin kommit på. Femtio kronor ska hon ha. Lite dyrt, enligt min mening.

Puss Hedvigg

Vi läser böcker på svenskan. Böckerna ska vara utlästa om ungefär femtioåtta timmar. Jag har tvåhundra sidor kvar i min bok, och det känns ju sådär... Men den är ganska bra, faktiskt.

Idag var vi på Stora och Mellans skola. Mellan hade "Fredagsshow". De sjöng, dansade och spelade teater. När showen var slut så gick Faster Tura in och skulle hjälpa Mellan att byta om. Efter ett tag kom hon ut med en mamma till Mellans klasskompis. Gissa vem det var...?

FÖRFATTAREN TILL BOKEN JAG LÄSER. Vilket sammanträffande! Hon kom fram till mig och hälsade.

Författaren: Du tycker om att skriva, förstår jag?
Hedvigg: Eh, ja.

Sedan pratade vi lite om vad hon gått för utbildning, hur man kom vidare med sitt skrivande, jag pratade om bloggen. Jag berättade att jag höll på att läsa hennes bok och då plockade hon upp den ur väskan och sa att den precis kommit ut på tyska. Hon var en trevlig prick. Faster Tura flikade in i vårt samtal.

Faster Tura: Hedvigg ritar serieteckningar också!
Hedvigg: ?
Författaren: Jaså, gör du?
Faster Tura: Ja, minsann! Jag har sagt flera gånger att hon ska skicka in till olika tidningar, bla, bla, bla...

Faster Tura babblade på. Serieteckningar? SERIETECKNIGAR?! Vad fick hon det ifrån? Såvitt jag vet så har jag endast ritat EN serieteckning i hela mitt liv. Och nu stod Faster Tura och skröt om mina bravader som inte ens existerade. Vad pinsamt...

Men det gjorde inget. Vi bytte samtalsämne och sedan sa vi tack och adjö. Hon var ball den där författaren.

Puss Hedvigg

Jag spelar piano. Inte den låten jag alltid brukar spela, den som Håkan alltid retar sig på. Nej, idag måste jag hålla mig på hans goda sida. Det blir Känn ingen sorg för mig Göteborg. Spelar och hoppas att han inte märker mitt tafatta försök att fjäska för honom, hoppas att han inte heller märker att jag egentligen inte kan spela Känn ingen sorg för mig Göteborg.

- Du kan inte den där sången.

Jag blänger på honom och trycker argsint ner så många tangenter jag kan samtidigt. Det blir ett hemskt fult oljud som får grannarna att knacka irriterat i taket. Sedan behärskar jag mig. Måste vara snäll mot Håkan. Måste. Vara. Snäll.

- Fin jacka Håkan.
- Den är för kall. Vad vill du egentligen?
- Det är snyggt när du har knapparna sådär… lite olika knäppta.
- Vet jag väl. Men jag köper det inte. Vad vill du ha sagt?
- Har du klippt dig Håkan?
- Jag är en papperslapp, för tusan! VAD VILL DU?!

Det går inte att skjuta upp det längre. Jag måste säga det. Jag reser mig upp, backar några steg. Man vet ju aldrig riktigt säkert hur Håkan förhåller sig till det omgivningen utsätter honom för…

- Jag ska åka till Stockholm på torsdag, säger jag.

Håkan tittar på mig med sina smalaste ögon. Misstänksamt.

- Jaha, vad kul. När åker vi?
- Inte vi, Håkan. Jag. Bara jag.

Jag ser hur Håkan blir röd i ansiktet. Han tar i från tårna, tar sats och vrålar för kung och fosterland. Grannarna knackar ännu en gång i taket. Håkan må vara bitter och sur, men det är sällan han blir riktigt arg. Jag hukar under mitt piano. Väntar ut stormen. Efter en kvart har Håkan lugnat sig och han flämtar där han hänger på väggen. Jag kikar fram.

- Håkan…?
- Gsadofgjghfmkvsopfsrguihfjsdafkog!
- Jag förstår hur du känner, Håkan…
- Gsadofgjghfmkvsopfsrguihfjsdafkog!!!

Jag ger upp. Jag gjorde mitt bästa. Håkan blänger ut genom fönstret. Tycker synd om sig själv. Jag fortsätter klinka på Känn ingen sorg för mig Göteborg. Känner att det inte är lönt att tala om för Håkan att Gusten, den vandrande pinnen, får följa med till huvudstaden och inte han.