hedviggochbeata

Jag spelar piano. Inte den låten jag alltid brukar spela, den som Håkan alltid retar sig på. Nej, idag måste jag hålla mig på hans goda sida. Det blir Känn ingen sorg för mig Göteborg. Spelar och hoppas att han inte märker mitt tafatta försök att fjäska för honom, hoppas att han inte heller märker att jag egentligen inte kan spela Känn ingen sorg för mig Göteborg.

- Du kan inte den där sången.

Jag blänger på honom och trycker argsint ner så många tangenter jag kan samtidigt. Det blir ett hemskt fult oljud som får grannarna att knacka irriterat i taket. Sedan behärskar jag mig. Måste vara snäll mot Håkan. Måste. Vara. Snäll.

- Fin jacka Håkan.
- Den är för kall. Vad vill du egentligen?
- Det är snyggt när du har knapparna sådär… lite olika knäppta.
- Vet jag väl. Men jag köper det inte. Vad vill du ha sagt?
- Har du klippt dig Håkan?
- Jag är en papperslapp, för tusan! VAD VILL DU?!

Det går inte att skjuta upp det längre. Jag måste säga det. Jag reser mig upp, backar några steg. Man vet ju aldrig riktigt säkert hur Håkan förhåller sig till det omgivningen utsätter honom för…

- Jag ska åka till Stockholm på torsdag, säger jag.

Håkan tittar på mig med sina smalaste ögon. Misstänksamt.

- Jaha, vad kul. När åker vi?
- Inte vi, Håkan. Jag. Bara jag.

Jag ser hur Håkan blir röd i ansiktet. Han tar i från tårna, tar sats och vrålar för kung och fosterland. Grannarna knackar ännu en gång i taket. Håkan må vara bitter och sur, men det är sällan han blir riktigt arg. Jag hukar under mitt piano. Väntar ut stormen. Efter en kvart har Håkan lugnat sig och han flämtar där han hänger på väggen. Jag kikar fram.

- Håkan…?
- Gsadofgjghfmkvsopfsrguihfjsdafkog!
- Jag förstår hur du känner, Håkan…
- Gsadofgjghfmkvsopfsrguihfjsdafkog!!!

Jag ger upp. Jag gjorde mitt bästa. Håkan blänger ut genom fönstret. Tycker synd om sig själv. Jag fortsätter klinka på Känn ingen sorg för mig Göteborg. Känner att det inte är lönt att tala om för Håkan att Gusten, den vandrande pinnen, får följa med till huvudstaden och inte han.