Finsk karaoke
Jag åkte båt igår. Till Åland och tillbaka. Över dagen bara. Jag har aldrig åkt Ålandsbåten förut, men har förstått att man åker Ålandsbåt för att köpa billig sprit och parfym. Det gjorde inte jag. Jag köpte bara godis. Till min lillebror dessutom.
Åland är utomlands. Det tillhör Finland. Jag var utomlands igår. Jag hann inte se mycket av utlandet på den korta tid då vi bytte från första båten Isabella till andra båten Amorella. Bara ett hus. Och en bil som det stod "Ålpress" på. En pappa bakom mig sa med ett pekande finger till sin son att man pressade ålar i den bilen. Jag vet inte om han menade det han sa, eller om det var ett typiskt svenskt, dåligt skämt. Jag vet faktiskt inte.
På båten på väg TILL Åland gick jag med mormor och Stora till ett rum som jag tyvärr inte finner namnet på just nu. Där fanns en bar, ett dansgolv, en teveduk och massor med soffor och fåtöljer med tillhörande runda bord. Vad kallas ett sådant rum? I alla fall, där satte vi oss. Det surrade lite. Slamrades försiktigt i glasen. Skrattades hjärtligt men lågmält. Plötsligt klev en kostymnisse upp på dansgolvet och utlyste att det skulle bli karaoke. Först sa han det på svenska, sedan engelska och tillsist på finska. Åhnej, tänkte jag. Karaoke i min värld betyder ofrivillig, falsk sång och enbart pinsamheter. Kostymnissen sa att man kunde skriva upp sig på någon lista och önska en låt att sjunga. Sedan försvann han.
Först då upptäckte jag att alla i lokalen utom mormor, Stora och jag själv var finnar. Alltså från Finland. Människor som talade finska. En efter en försvann finnarna bort till baren för att skriva upp sig på den där karaoke-listan. Efter en liten stund klev kosymnissen upp på dansgolvet igen och berättade att KARAOKEN KUNDE BÖRJA!
Först upp var en gubbe på sjuttio plus. Han sjöng en vemodig, melankolisk sång på finska. Eller, sjöng och sjöng. Introt började, två par stegade oblygt ut på dansgolvet och gubben tog ton. Men mikrofonen fungerade inte. Gubben blev sur och kostymnissen blev svettig. Mikrofonen byttes ut TVÅ gånger innan det fungerade och vi fick höra vad han gick för. Låt mig säga såhär: Det var en historielektion. En resa bak i Finlands snöiga historia. Blundade jag så satt Perra där bredvid mig. Jag lovar.
ALLA låtar var på finska. Utom när en sjöng Abba, och en annan Titanic. Situationen var minst sagt komisk. Men det var inte det jag ville säga med detta. Nej, jag vill bara tala om hur IMPONERAD jag blev av det jag fick uppleva. Inte över finnarnas prestationer, men över deras MOD. Det var inget "Åhnej, jag kan inte sjunga" eller "Jag vågar inte"! Finnarna anmälde sig frivilligt, gick upp med bister min och frånvarande blick, som om publiken inte fanns där. Sjöng självsäkert och tackade för applåderna med en enkel nick när uppträdandet nått sitt slut. Helt otroligt. Hade vi varit i Sverige skulle situationen ha tett sig annorlunda. Vi svenskar sjunger bara karaoke på fyllan. Ska man ha självförtroende ska man vara finsk.
Finsk karaoke. Det var minsann en upplevelse.
Puss Hedvigg
