hedviggochbeata

Efter mitt samtal med Håkan för ett par dagar sedan, så kom mamma in till mitt rum. Hon talade om att nu fick jag minsann bestämma mig för ETT par gardiner, annars skulle hon stå där om hundra år med två olika tygbitar och UTAN något vettigt att ha i fönstret.
Håkan på väggen spelade med i spelet och gav mamma onda ögat. Han såg förbluffat och argsint på det som höll på att ske. Bara för att sedan hugga mig i ryggen. När mamma sprungit iväg till affären med min älskade blå-vit-randiga gardin och kvittot i högsta hugg, då sneglade han på mig, skrattade och pekade med en min som endast kunde tolkas som: ”Vad var det jag sa!” Så elakt. Och så fick jag två bruna gardiner i mitt rum. Som jag längtat att få säga ”Hej, och välkommen till mitt bajsbruna rum!”…
- Är du nöjd nu då, Håkan? tjurade jag.
- Bäst det som skedde.
Och så leendet, triumferande. Han såg lite full i fan ut. Ett brett jag-hade-rätt-och-du-hade-fel-gud-vad-jag-är-nöjd-med-mig-själv-smajl sträckte sig från det ena örat till det andra. Men han är snäll egentligen, Håkan. Någonstans innanför den där jeansjackan dunkar nog ett gott pappershjärta.

Puss Hedvigg