hedviggochbeata

Jag spelar piano. Jag har dragit fram min säng till mitt älskade piano, för jag har ingen stol ännu. Och så riktar jag alla lampor jag har mot noterna jag ändå inte kan läsa. Jag spelar en och samma låt igen och igen. Och igen. Sju dagar i veckan, femtiotvå veckor om året. Tillslut blir jag så säker på den att jag kan spela medans jag blundar. Varje dag spelar jag samma låt flera gånger om. Gissa vem som irriterar sig på det…?
- Hedvigg Isberg. Du spelar samma låt sjuttioelva gånger om dagen, har du märkt det? Pling, plong, pling, plong. Vi har FATTAT nu!
Jag slutar spela. Håkan blänger på mig från väggen.
- Tänk på grannarna för guds skull, fortsätter han. Om du inte tänker tänka på mig så tänk i alla fall på grannarna!
Jag fnyser och berättar nöjt att igår så var det minsann MIN GRANNE som STOPPADE MIG i trapphuset och bara ÖSTE BERÖM över mig och sa att jag fick spela hur mycket jag ville för det var ju så OTROLIGT FINT. Så det så. Håkan skjuter fram underläppen. Han vet att jag vet att han vet att jag vunnit.
- Du får välja, säger Håkan i ett sista försök till att skipa det han vill kalla rättvisa. Pianot eller mig.
Jag skrattar förvånat och öppnar munnen för att förklara att det var väl inget svårt val, men jag blir avbruten.
- Eller nej, du får inte välja. Jag har faktiskt varit här längst. Jag kom först.
Håkan beter sig som om han precis fått ett nytt syskon. En ny högljudd, skrikande men ack så gulligullig lillebror som stjäl all uppmärksamhet och får de finaste julklapparna. Håkan är arg som ett bi över att behöva dela ”sin” vägg med denna lillebror. Man ska ge sådana som Håkan kärlek, det har Faster Tura sagt till mig. Jag reser mig upp och ger Håkan en kram. Han är stel som en pinne, ja, stel som Gusten och stel som Pernilla om nu Pernilla hade funnits. Han ser ut genom fönstret och jag sätter mig ner. Spelar. Samma låt, igen och igen. Och igen.
- Pling, plong, pling, plong, mumlar Håkan med sin allra löjligaste stämma.