hedviggochbeata

Allt är vitt i mitt rum. Väggarna är vita, taket likaså. Golvet är visserligen inte vitt, men taklampan, sängen, kuddarna, mattan, tavlorna. Vitt, vitt, vitt. På väggen hänger Håkan. Han blänger mot fönstret som vanligt. Irriterar sig på gardinerna. Jag irriterar mig på Håkan. Vad ska han bry sig om mina gardiner för?
- Men vad stirrar du på?! ryter jag helt plötsligt.
Håkan blir lite paff när jag bryter den påtagliga tystnaden. Så paff man nu kan vara när man är gjord av papper och sitter uppspikad på väggen... Ja, han verkar nästan lite nervös. Jag har gjort Håkan nervös! Jag gör en liten segergest för mig själv. I triumf.
Men så kommer leendet. Så klart. Det där förbannade, retsamma smajlet kryper fram och etsar sig fast i ansiktet på Håkan. Och han blickar hånfullt ner på mig. Retsticka, det är vad han är. Full i fan.
- OJ, OJ, OJ DÅ! skrattar han rått. Nä, jag tänkte bara på vilket ytterst ogenomtänkt, för att inte nämna alldeles FÖRFÄRLIGT, färgval du gjort här inne.
Andas. Andas. Håkan finns inte...
- Jo, fortsätter han. Jag tycker att det är... det är...
Håkan tar en konstpaus, smackar lite med munnen och låtsas leta efter det perfekta ordet, trots att jag vet att han redan tänkt ut något sårande och bara är på jakt efter något som om möjligt kan krydda förnedringen lite extra. Jag vet det. Och Håkan vet att jag vet. Det är en del av hans spel. Han tror att han har mig i sin hand, att det är han som styr - men det kan han glömma!
- Tråkigt.
Håkan ler nöjt. Sedan ber han mig att slå upp synonymer. Att han har mage! Tråkigt - enformigt, ointressant, prosaiskt, träigt. Jag ser hur han tänker djupt i fyra sekunder.
- Träigt! skrattar Håkan tillslut. Det är vad detta rum är. Träigt!
Håkan fnissar. Han ser så självgod ut. Han beter sig som om han vore någon slags kung. Här kommer Håkan, kungen av Sverige! Jag får god lust till att riva ner honom och knöla ner honom i papperskorgen, tala om för honom att SÅVITT JAG VET SÅ HAR PERRA ALDRIG SAGT NÅGOT OM ATT EN PAPPERSLAPPAR FÅR VARA KUNGAR I SVERIGE. Men jag är en god människa, jag låter honom hållas. Håkan. Finns. Inte.
Istället betraktar jag mitt rum igen. Det är inte träigt, det är vitt. Pallen är också vit. Och bokhyllorna. Om inte Håkan vore så SUR och ELAK hela tiden så skulle han lysa upp mitt i allt det vita. Men nu är han ju som han är... Ibland får jag för mig att han skojar med mig, jag tror mig se GLIMTEN i hans öga. Men det visar sig alltid att glimten i själva verket är solen eller en lampa som speglar sig i det blanka pappret.

Så kan det vara.





Puss Hedvigg