hedviggochbeata

Busschaufförer. De är ju… mysiga. Host. Nej, nu ska vi inte dra alla över samma kant. I detta inlägg syftar jag på busschaufförerna som jobbat sisådär tjugo år för länge på sitt jobb så de känner att de måste krydda vardagen med att vara jävliga mot oss bussåkare. Det är DEM jag menar.

En morgon för ett år sedan var jag på väg till skolan. Jag stod ute och huttrade i morgonkylan, endast iklädd tights och en jacka av det tunnare slaget. Bussen var sen. Jag kom på att jag glömt mitt busskort. Åhnej. Att glömma busskortet innebar bara en sak:

Man fick vackert le och ursäkta sig inför den skeptiska busschaufförens klandrande blickar, be om att få åka med till skolan ändå.

Det borde vara självklart. Vilken tonåring går upp klockan halvsju på morgonen på en torsdag bara för att åka snålskjuts för skojs skull? Ingen jag känner i alla fall.

Bussen kom och gjorde fula spår i snön. Alla klev på och jag efter dem.

- Hej, jag har glömt busskortet, sa jag och log ursäktande.
- Har du glömt byxorna också eller? muttrade busschauffören.

FÅR MAN SÄGA SÅ NÄR MAN ÄR BUSSCHAUFFÖR?! Kränkning, förtryck mot folkgrupp (för vi är många som går klädda i tights, faktiskt!). Men jag fick åka med i alla fall. Arg som ett bi.

Min kompis Sahara hade inte samma ”tur” som jag. Det var en annan gång, också då mitt i smällkalla vintern, som hon gått 2 kilometer för att åka buss till skolan. Hon körde jag-har-glömt-busskortet-ramsan men blev nekad och fick vandra hemåt igen. Har de inget hjärta, busschaufförerna? När man åker genom Vildmarken och har sammanlagt tio passagerare på hela resan, då måste det ju bara betyda att man vill vara elak. Retas lite.

Tur att det finns trevliga busschaufförer också. Här i Vildmarken finns det en gubbe som har radion på högsta volym och sjunger med, som hälsar glatt och småpratar med alla, och som svär långa, barnförbjudna ramsor på alla möjliga språk när han råkar köra fel. Han är en rolig prick.  

Puss Hedvigg