hedviggochbeata

Jag är i huvudstaden. Felicia är också här. Fast det tog lite tid innan hon väl kom hit. Först missade hon tåget, hon skyller på bilen - med all rätt. Sedan blev det andra tåget försenat med SJUTTIO minuter. Felicia tog det som att huvudstaden inte ville ha henne. Jag trodde mer på att Vildmarken inte ville släppa henne ifrån sig.

Idag skulle jag visa den bra sidan av huvudstaden för Felicia, en insnöad vildmarksbo. Det gick inte så där himla bra... Det var svinkallt. Vi fick åka artonhundratalstunnelbana. Alla trafikljus blev röda av vår blotta närvaro, och då menar jag ALLA. Vi bestämde oss för att fika också. Äta bör man, annars dör man. Att fika kan väl aldrig gå fel, tänkte vi. Men ack, det kunde det visst!

Vi gick hela långa gatan, upp och ner, fram och tillbaka. Vi gick förbi caféet där jag ALLTID fikar. Jag sa att nej inte där, för där fikar jag ALLTID. Så knallade vi gatan fram ytterligare några varv. Tills vi såklart hamnade där i alla fall - på caféet där jag ALLTID fikar.

Vi hade jättemysigt - till en början. Så mysigt att vi inte märkte att värmeljuset på bordet bestämt sig för att göra upp en lägereld på mitt smörgåspapper och min ena vante. Ja, ni hörde rätt! Det BRANN på bordet, inne på caféet där jag ALLTID fikar. Felicia märkte det först. Oj, sa hon. AAAAAHHH, sa jag och började blåsa och ha mig. Bankade febrilt på de stigande lågorna med min tekopp. Först när jag lyckats släcka elden så märkte vi att min vante också tagit stryk. Av mitt dekorativa band på vantens översida fanns nu bara glöd och aska kvar. Jag som tyckte om de där vantarna...

Ingen märkte något. Hoppas jag. Brandlarmet gick inte heller, trots den illaluktande röken. Men brickan blev märkt för livet. Förlåt.

Imorgon åker vi tillbaka till Vildmarken, kanske bäst det.

Puss Hedvigg