hedviggochbeata

Kanske borde berätta historien om Faster Turas julklapp. Jo, ni förstår det var Håkans idé. Han må vara en envis och bitter papperslapp, men när han väl kläcker ur sig en idé så blir det riktigt bra.

Jag gjorde allt för att få tag i denna ej särskilt kostsamma med ack så finurliga julklapp. Jag tog bussen - jag hatar bussen. Inne i affären letade jag bland läskiga ormar och fula fiskar. Har ni kommit på vad det var än?

Just det. En vandrande pinne. SÅ KLART. Dessvärre hade de ingen vandrande pinne i Vildmarkens enda djuraffär. Jag antar att det är där man köper dem, i djuraffären. Var annars? Ica? Jag ringde till enavallafasterturaskusiner. Han skrattade åt mig. Så jag ringde till Faster Turas äldsta unge, och jo, hon kunde gå ner för gatan och köpa en pinne till mig.

Allt var toppen, pinnen var fixad. Gusten, den andra vandrande pinnen, skulle inte behöva vara ensam, trots att jag haft ihjäl Pernilla. Allt var verkligen JÄTTEBRA! Tills jag fick ett sms från Faster Turas unge:

"Gusten har dött. Mamma blir nog jätteglad för en ny pinne (jag är ironisk)"

Vad skulle jag göra? Jag bestämde mig för att hålla mig till planen. Och det blev nog helt okej i alla fall, med tanke på Faster Turas utvärdering av den nya familjemedlemmen - Matilda:

Nya famijemedlemmen pinnen Matilda mår bra. Jag har inrett en ny fin kakburk och hon har det riktigt mysigt. Hom är mer fri, kakburken är utan lock och jag rastar henne dagligen i en krukväxt bredvid. (Gusten dog nog av depression...) Jag börjar bli riktigt fäst vid henne, kanske får hon stanna... Tura-pussar!