hedviggochbeata

Här sitter jag och dricker saft och äter bulle. På väggen hänger Håkan i sin jeansjacka och ser sur ut. Jag är också sur. Han blickar mot mitt fönster. Egentligen vill han nog bara kolla läget, vad händer egentligen där nere på parkeringen? Men blicken hinner inte vandra så långt, istället fastnar den på mina gardiner.
- Varför har du OLIKA gardiner? undrar Håkan.
Han skrattar elakt och pekar mot mina gardiner. En är brun och en är blå-vit-randig. Den bruna hänger direkt på gardinstången och den randiga är upphängd i sådana där små ringar. De är olika långa.
- Jag tycker det är snyggt.
Håkan fnyser. Han håller uppenbarligen inte med. Först tänker jag att jag kanske borde dra historien om hur mamma köpte två olika gardiner till mig för att jag skulle välja, och att jag absolut inte kunde välja så båda fick hänga kvar. Men vid närmare eftertanke så kommer jag fram till att det där har väl Håkan inget med att göra.
Sedan är vi tysta ett tag, stämningen känns lite avtrubbad. Jag pillar lite på bullen. Den är så torr att den smular sönder bara man tittar på den.
- Du har glömt knäppa två knappar, säger jag.
- Va?
- Din jeansjacka. Du har glömt knäppa två knappar!
Håkan blänger på mig och jag blänger tillbaka. Sedan struntar han i mig och återgår till att studera dammkorn i fönstret. Håkan tittar ALLTID mot fönstret. Han tröttnar aldrig verkar det som. Jag fryser. Håkan fryser tydligen inte, han har ju inte ens knäppt jackan!
- Fult är det i alla fall.
Jag rycker till när Håkan öppnar munnen. Vad sa han?
- Ja, det där med gardinerna. Skitfult.