hedviggochbeata

Idag spenderade jag eftermiddagen med DenAndre. Det hände så mycket skoj att vi enades om att vi skulle göra en film om det någon gång. ”DenAndre och Hedviggs äventyr”. Tanken var att vi skulle cykla hem till honom, hämta Disneyfilmer och tillsist cykla ner på stan. Observera att det endast var tanken…

Min cykel (eller mammas cykel, min är ju knyckt!) hade knappt någon luft i däcken. DenAndre kom på den briljanta idén att vi skulle pumpa den på bensinmacken. Vi cyklade till bensinmacken. Jag plockade fram en stor luft-pumpar-grej.

Hedvigg: Här! Ta den här!
DenAndre: Jag tror att den där är till för bilar…
Hedvigg: Nej, nej ta den här nu!
DenAndre: Okej, då…

Jag skruvade av locket på där man pumpar i luften. Dessvärre gjorde jag fel, så all luft åkte ur. Mitt däck var nu totalt platt. En gubbe som suttit och stirrat på oss ett bra tag klev ur sin bil och kom fram till oss.

Gubbe: Hörrudu, den där är till för BILDÄCK på BILAR.
DenAndre: Men vad var det jag sa! 

Jag skämdes. Det visade sig att bensinmacken inte hade någon luftpump till cykeldäck. Någon hade stulit munstycket. Vem i hela friden knycker ett munstycke till en cykelpump?! Vi cyklade vidare till en annan mack. Eller ja, DenAndre cyklade och jag satt på hans pakethållare, med ett fast grepp om styret på min egen cykel. Det höll i elva sekunder. Sedan ramlade vi.

På den andra macken lyckades vi få i luft i däcken på både min och DenAndres cykel utan större problem. Förutom att DenAndre stötte på lite svårigheter med att få fast slangen. Plus att han också skruvade av locket fel så även hans däck blev platt. Även där kom en gubbe och läxade upp oss. Men vi tackade glatt för hjälpen.

Äntligen rullade vi iväg. Nerför backen, över diket, genom tunneln. Plötsligt kände jag att något var fel. Det lät konstigt när jag cyklade. Dunk, dunk, dunk, dunk. I slutet av tunneln stannade jag och upptäckte till min stora förskräckelse att SLANGEN HADE HOPPAT AV! Den hängde utanför själva hjulet liksom. Jag ropade på DenAndre. Han tittade på däcket , och precis då bildades en bubbla på slangen. Den växte och växte…

Hedvigg: Hjälp… VAD ÄR DET DÄR?
DenAndre: Det där har jag sett förut. Det är ingen fara, det är bara en…

PANG! Bubblan sprack och smällen ekade i tunneln. Jag skrek högt. DenAndre skrek högt. Sedan skrattade vi så vi trodde vi skulle dö. Mitt däck var nu totalt kvaddat. Kaputt. Sådant där händer bara inte. Hur mycket otur kan man ha?

Puss Hedvigg

Busschaufförer. De är ju… mysiga. Host. Nej, nu ska vi inte dra alla över samma kant. I detta inlägg syftar jag på busschaufförerna som jobbat sisådär tjugo år för länge på sitt jobb så de känner att de måste krydda vardagen med att vara jävliga mot oss bussåkare. Det är DEM jag menar.

En morgon för ett år sedan var jag på väg till skolan. Jag stod ute och huttrade i morgonkylan, endast iklädd tights och en jacka av det tunnare slaget. Bussen var sen. Jag kom på att jag glömt mitt busskort. Åhnej. Att glömma busskortet innebar bara en sak:

Man fick vackert le och ursäkta sig inför den skeptiska busschaufförens klandrande blickar, be om att få åka med till skolan ändå.

Det borde vara självklart. Vilken tonåring går upp klockan halvsju på morgonen på en torsdag bara för att åka snålskjuts för skojs skull? Ingen jag känner i alla fall.

Bussen kom och gjorde fula spår i snön. Alla klev på och jag efter dem.

- Hej, jag har glömt busskortet, sa jag och log ursäktande.
- Har du glömt byxorna också eller? muttrade busschauffören.

FÅR MAN SÄGA SÅ NÄR MAN ÄR BUSSCHAUFFÖR?! Kränkning, förtryck mot folkgrupp (för vi är många som går klädda i tights, faktiskt!). Men jag fick åka med i alla fall. Arg som ett bi.

Min kompis Sahara hade inte samma ”tur” som jag. Det var en annan gång, också då mitt i smällkalla vintern, som hon gått 2 kilometer för att åka buss till skolan. Hon körde jag-har-glömt-busskortet-ramsan men blev nekad och fick vandra hemåt igen. Har de inget hjärta, busschaufförerna? När man åker genom Vildmarken och har sammanlagt tio passagerare på hela resan, då måste det ju bara betyda att man vill vara elak. Retas lite.

Tur att det finns trevliga busschaufförer också. Här i Vildmarken finns det en gubbe som har radion på högsta volym och sjunger med, som hälsar glatt och småpratar med alla, och som svär långa, barnförbjudna ramsor på alla möjliga språk när han råkar köra fel. Han är en rolig prick.  

Puss Hedvigg

Jag spelar piano. Jag har dragit fram min säng till mitt älskade piano, för jag har ingen stol ännu. Och så riktar jag alla lampor jag har mot noterna jag ändå inte kan läsa. Jag spelar en och samma låt igen och igen. Och igen. Sju dagar i veckan, femtiotvå veckor om året. Tillslut blir jag så säker på den att jag kan spela medans jag blundar. Varje dag spelar jag samma låt flera gånger om. Gissa vem som irriterar sig på det…?
- Hedvigg Isberg. Du spelar samma låt sjuttioelva gånger om dagen, har du märkt det? Pling, plong, pling, plong. Vi har FATTAT nu!
Jag slutar spela. Håkan blänger på mig från väggen.
- Tänk på grannarna för guds skull, fortsätter han. Om du inte tänker tänka på mig så tänk i alla fall på grannarna!
Jag fnyser och berättar nöjt att igår så var det minsann MIN GRANNE som STOPPADE MIG i trapphuset och bara ÖSTE BERÖM över mig och sa att jag fick spela hur mycket jag ville för det var ju så OTROLIGT FINT. Så det så. Håkan skjuter fram underläppen. Han vet att jag vet att han vet att jag vunnit.
- Du får välja, säger Håkan i ett sista försök till att skipa det han vill kalla rättvisa. Pianot eller mig.
Jag skrattar förvånat och öppnar munnen för att förklara att det var väl inget svårt val, men jag blir avbruten.
- Eller nej, du får inte välja. Jag har faktiskt varit här längst. Jag kom först.
Håkan beter sig som om han precis fått ett nytt syskon. En ny högljudd, skrikande men ack så gulligullig lillebror som stjäl all uppmärksamhet och får de finaste julklapparna. Håkan är arg som ett bi över att behöva dela ”sin” vägg med denna lillebror. Man ska ge sådana som Håkan kärlek, det har Faster Tura sagt till mig. Jag reser mig upp och ger Håkan en kram. Han är stel som en pinne, ja, stel som Gusten och stel som Pernilla om nu Pernilla hade funnits. Han ser ut genom fönstret och jag sätter mig ner. Spelar. Samma låt, igen och igen. Och igen.
- Pling, plong, pling, plong, mumlar Håkan med sin allra löjligaste stämma.

Pinnen Pernilla har stilla insomnat. Hon är död. Ett mystiskt fall faktiskt, orsaken är ännu okänd.

Host.

Okej, då. Det var jag som skvätte lite mycket vatten på henne. Förlåt. Jag visste att det skulle gå så här! Hedvigg och djur/pinnar/vaddetnuvar är ingen bra kombination. Jag skriker varje gång jag öppnar den där plastlådan. Stoppar ner salladen med hjälp av en lång tång. Det var dödsdömt redan från början. Men Gusten lever, än så länge. Om tre veckor får han komma hem till sin kärleksfulla familj som kan ta hand om honom PÅ RIKTIGT. Stackars Gusten... Han är egentligen en inbiten stadsbo, det ser man på honom. Han tvingas vara ensam i den för honom främmande och skrämmande Vildmarken nu när jag har berövat hans livspartner livet. Tur att han kan föröka sig med sig själv. Om det blir för ensamt, menar jag.

Förlåt Gusten. Förlåt Pernilla.




Skamsen Hedvigg 

En dröm. Jag är sen till skolan. Hela mitt liv hänger på om jag lyckas komma i tid. Denna dröm kommer till mig med jämna mellanrum, det enda som ändras är plats och personer. Handlingen är densamma: Jag har väldigt bråttom men jag kommer ingenstans.

Jag kommer till skolan. Går in genom dörren, går förbi cafeterian. Mitt klassrum ligger i C-huset. Jag måste ta mig igenom korridoren, förbi B-huset, upp för trapporna och slinka in i klassrummet innan min lärare hinner före. Det låter ju inte så himla svårt. Det är bara det att mina fötter väger sjutusen ton styck, och dessutom är fastlimmade i golvet. Jag går j-ä-t-t-e-s-a-k-t-a. Framme vid C-huset skymtar jag min lärare. Jag bara måste hinna före, annars blir det tack och adjö och IG och ogiltig frånvaro. Jag kämpar mig fram till B-huset. Men så fort jag kommit två centimeter till i korridoren så dras jag baklänges av en ond kraft, ända bak till cafeterian. Jag får börja om från början. Detta händer igen. Och igen. Och igen...

Jag hatar den här drömmen. Den gör mig stressad. Jag älskar ironi, jag är en ironisk människa som lever på sådant som inte ens är speciellt roligt. Men idag var det LITE VÄL ironiskt. När jag vaknade så insåg jag att jag faktiskt var sen till skolan. Men det blev inget tack och adjö, inget IG och ingen ogilitg frånvaro. Min lärare, hon som var med i drömmen, nickade bara och räckte över ett prov. Uppsats i engelska, inte speciellt svårt. Jag läste rubriken:

"Write about a dream you have had"

Gissa vad jag skrev om?

Puss Hedvigg 

Idag är det Beatas födelsedag! Grattis! Jag hade en plan igår. Jag skulle baka en muffins till födelsedagsbarnet. Beata behöver något sött och gott nu när hon börjar bli gammal, det var min plan. Men så plötsligt hade tiden sprungit förbi och klockan var halv elva på kvällen. Jag åkte till Seven Eleven och KÖPTE en muffins. Vad skulle jag göra? Jag hade ju redan halvt försagt mig om min plan...





Den var tråkig, muffinsen från Seven Eleven. Väldigt tråkig. Så jag piffade till den lite, muffinsen fick en extreme makeover!



Kladdet gjorde jag alldeles själv. Applåder till mig. Mjölkchoklad och grädde. Som sagt, det ska vara sött när man börjar bli gammal!



Resultatet blev... kladdigt. Det bara rann choklad åt alla håll. Jag tyckte den påminde lite om en vulkan... Men med ett ljus och rosa strössel kändes det lite bättre.



Beata med sin nästan-en-överrasknings-muffins. Hon blev JÄTTEGLAD, även om det inte riktigt framgår av bilden. Eller jo, visst anar man ett litet leende där bakom kalufsen?


GRATTIS BEATA! Puss Hedvigg

Idag berättade Felicia för mig att ordet ’lagom’ är det svenskaste ordet som finns. Det finns inte i andra språk. Jag var skeptisk, lagom är ju ett helt vanligt ord. Inte speciellt svenskt tycker jag. Men Felicia frågade om jag kunde översätta det till engelska. Tro mig, jag tänkte så det knakade. Jag gav upp, hon hade rätt. Lagom ÄR svenskt. Om man bor i något annat land, vilket som helst, då är det antingen eller som gäller. Lite eller mycket, svart eller vitt, ja eller nej. Här i Sverige ska man synas och höras lagom mycket, vara lagom bra och lagom snygg, och man ska ha lagom mycket mat på tallriken. Enough, tänker ni nu. ENOUGH! För er som inte vet så är det engelska och betyder TILLRÄCKLIGT – inte lagom!

Och så en annan tanke. Mellanmjölk. Mellanmjölk är väl så svenskt det kan bli? Det är hårt att vara svensk. Vi ska vara lagom, medel och mittemellan. Och så ska vi helst dricka mellanmjölk.

Puss Hedvigg

Jag ska på gudstjänst idag. En alla-helgon-gudstjänst. Felicia ska sjunga, därför ska jag dit. Jag tycker inte om kyrkan. Jag tänker på döden i kyrkan. Och nu handlar ju hela grejen om döden, så det blir ännu mer död. Dubbelt så mycket död. Men Felicia sjunger bra. Jag fick nyss en inre bild där alla applåderade och jag ställde mig upp och ropade att HENNE KÄNNER FAKTISKT JAG! Men sedan plötsligt så slogs jag av en annan tanke.

Får man applådera i kyrkan?

Är det tillåtet? Jag har minnen från sådana där tillställningar, när någon gullig liten kör sjunger lite gulligt, och så blir det alldeles TYST fram tills prästen fortsätter att predika om Guds ord och Guds vilja och annat viktigt. Jag blir alltid så paff. Det är liksom sång, sång, sång, en högljudd klapp, ljudet av en hel församlings prasslande med vinterjackor och täckbyxor när de vänder sig om i bänkarna och spänner ögonen i någon ny stackare som inte fattat galoppen och oförskämt applåderat ändå. Fy skäms. Och så predikar prästen igen. Som om ingenting hänt, som om ingen gjort bort sig och som om ingen liten gullig kör hade sjungit lite gulligt.

Jag var tvungen att fråga Felicia om det där med applåderna. Får man applådera? Inte under dessa omständigheter, blev svaret. Attans. Men jag förstår. När det är dubbelt så mycket död så passar det sig inte att klappa händerna. Fast jag tänker göra det ändå. Lite tyst. För Felicia sjunger jävligt bra. Fan, nu svor jag också.

Puss Hedvigg

Faster Tura och ungarna lämnade Vildmarken idag. Nu kan ni pusta ut, gatorna är säkra igen. Och lekparken också för den delen. Det är tomt här. Men inte lika tomt som det brukar vara när storfamiljen lämnat lägenheten. Nej, de glömde två familjemedlemmar…



Möt Gusten (bilden) och Pernilla. Två livsnjutande vandrande pinnar som förövrigt kan föröka sig med sig själva. Faster Tura hade en plan, förstår ni. Hon påstod att hon tagit med pinnarna för att de skulle få uppleva något trevligt i sina liv. Hur många vandrande pinnar kommer någonsin få åka till VILDMARKEN med BIL, liksom? Det skulle bli en stor upplevelse för dem helt enkelt. Ha! Som om vi gick på den lätta! Pinnarna kom hit i sin vita plastlåda med vitt lock, så de såg inte mycket av varken Vildmarkens natur eller kultur. Och idag, när Faster Tura och ungarna skulle åka hem, då ’glömde’ Tura Gusten och Pernilla. Glömde, jo tjena. Det var säkert det som var planen.

Så nu är jag alltså barnvakt. Eller pinnvakt. Eller något sådant. Jag tycker inte ens om djur. Om vandrande pinnar nu räknas som djur… Jo, det måste de göra. De har ju ben. Fast Pernilla har tappat två. Jag kommer aldrig våga lyfta på det där locket. Jag kommer råka ge dem fel mat. De kommer bli matförgiftade. Ja, matförgiftade kommer de bli! Herregud.

Puss Hedvigg

MellanMindre: Mamma?

Faster Tura: Ja?

MellanMindre: Hur växer snoppar ut?

Faster Tura: Eh... Sätt på dig pyjamasen nu.

MellanMindre: Mamma! Hur växer snoppar ut?

Faster Tura: De bara växer ut. På killar växer det ut snoppar och på tjejer växer det ut tuttar!



Faster Tura kan sin biologi.

Puss Hedvigg

Vi har höstlov, jag och Beata. Och alla andra som inte har skolplikt men ansvarsfullt har valt att stanna i skolbänken en tid till. Förstås. Jag har skrivkramp, därav den höga frånvaron från bloggen. Tur att man har höstlov, annars hade väl Butterulla kommit och viftat med en illröd lapp. Faster Tura är här och gör Vildmarken osäkert, med alla sina ungar. Det är trångt, vi bor ju inte i något slott precis. Det är madrasser över hela golven men Hedvigg klagar icke! Igår var vi i lekparken och faster Tura släppte loss totalt på någon snurrgrej. Vi har också varit på ett lekland där ljudnivån var såhääääääääär hög hela tiden.



Bulltanten Faster Tura

Det där leklandet då. Jag var lite för stor om man säger så... Men jag hängde med högst upp i klätterställningen, med mycket möda och stort besvär. Det visade sig att jag inte bara var för stor i sinnet, utan även bokstavligt. Jag höll på att fastna i någon tunnel och när MellanMindre glatt pekade på rutchkanan så sa jag tack men nej tack och klättrade ner igen. Lilla kom och ville hoppa hopptält. Jag ställde upp som den generösa kusinen jag anser mig själv vara. Hopptältet var fullt av ungar och alla skulle tränga sig före och de klättrade hit och dit som små apor. Ingen respekt någonstans. Skitungar.   

Puss Hedvigg
 

Om några veckor får vi tillbaka historieproven. Hjälp. Jag är nervös. Det kunde gått bättre, med tanke på att jag ägnade fem minuter åt tänkarfrågorna. Det var inte meningen. Man får alltid alldeles för kort tid när man ska skriva prov. Eller "skrivning", som Perra säger. Försök du bara. Ett prov är ett prov, det kan inga tjusiga synonymer ändra på. Så det så. Men bara för att visa att jag faktiskt LYSSNAT och varit ENGAGERAD på historielektionerna:





1. Stenåldern. Stenåldern är den tidigaste delen av Forntiden, som i sin tur är en epok i vår tidsräkning. På Stenåldern bodde man i grottor och sprang omkring och jagade djur. Människorna påminde lite om sina släktingar aporna. På Stenåldern hade ingen hört talas om Hedvigg och Beata. Datorer var mycket sällsynta, och det gjorde knappast det hela lättare. Hedvigg och Beata fick skriva för sig själva, stackars dem.

2. Tvåan står för Antiken. I Grekland hittade man på Olympiska spel, och i Sverige började apmänniskorna öppna ögonen för Hedvigg-och-Beata-bloggen. Eliten från koskiten stod enade och såg statistiken skjuta i höjden, medans Romarriket delade upp sig i två delar. 

3. På trean ser ni Hedvigg och Beatas stormaktstid. Då var det de som regerade i cyberspace. Större än Blondinbella och gänget. Större än störst, tack vare Tribeccas massmejl. Sveriges stormaktstid var under 1600-talet. Det var ju kul för Sverige. Men det glömmer man nästan bort när man får veta detta!

4. Medeltiden. "Den mörka tiden". Hösten kom, någon bröt sig in på bloggen och förstörde, Beata gick i blogg-strejk, Hedviggs lillebror sabbade Hedviggs dator. Och så Digerdöden, Feodalsystemet och riddarnas korståg.

5. Jag har funderat, och kommit fram till att femman får stå för den 24 januari, 1993. Dagen då Hedvigg Isberg föddes. En mycket viktig historisk händelse vill jag lova...

Ser ni? Jag kan historia!

Puss Hedvigg 

Prov. Ett fenomen flitigt diskuterat, mig och Beata emellan. Prov i matte, prov i engelska, prov i svenska. Prov hit och prov dit. Jag säger bara en sak.

Varför?

Det är som att de vill att man ska känna sig misslyckad. Hela tiden ska man testas och prövas om man duger.

Jag har alltid haft lätt för mig i skolan. Allt har rullar på och jag har glidit på ett bananskal. Eller nej, egentligen inte. Jag är BEGÅVAD. Jag är INTELLIGENT. Och tur är väl det, för jag är himla lat också. När alla andra offrar kväll efter kväll åt skrivandet och räknandet och pluggandet så klinkar jag på mitt piano, tittar film, snackar med Håkan eller något annat man helst inte bör göra dagen innan ett stort prov. Det är så jag gör. Hoppas på det bästa. Okej, då. Jag pluggar ibland. Men det är ju så TRÅKIGT. Prov för mig är en tävling. En tävling mot mig själv, förut även mot Beata ibland. Okej, litegrann fortfarande då…

Om inte Hedvigg får alla rätt, då kan Hedvigg lika gärna… gå och lägga sig.

Prov. Vem uppfann det? Vem kom på idén? Jag tror att det är något som lärarna hittar på över en kopp kaffe i fikarummet, bara för att retas.

Perra: Hörrudu, DenKale. Ska vi inte ta och dra till med ett prov och inkräkta lite på våra kära elevers fritid?
DenKale: Ja du, Perra. Det var väl en utmärkt idé! Jag kilar iväg direkt och kokar ihop något med massor av X och Y och multiplikationer och ekvationer och sånt som ungar inte fattar ett dugg av nuförtiden!
Perra: Strålande! Och så fixar jag ett historieprov med MASSSSSOR av tänkarfrågor och gamla kungar och årtal.
DenKaler: Mysigt, Perra. Mysigt. Vi tar och slänger in dem samma vecka. Varför inte samma dag?

Och så höjer Perra sin kaffekopp och herrarna skålar och så kollar de på klockan och suckar och så tar de sina papper och reser sig och går i väg till klassrummet där vi trogna elever väntat i en kvart och så fortsätter dagen. Mysigt.

Så skulle det ju kunna vara. Och de där tänkarfrågorna, de har vi tänkt på mycket, jag och Beata. Vi har kommit fram till att de vill att vi ska analyserautvärderajämföradiskutera och tänka så djupt att det tillslut blir så djupt att man inte kommer upp. Och när man tänker så där djupt som är djupare än jättedjupt, då fattar man tillslut ingenting. Så himla djupt blir det. Det är deras hemliga plan, de bara älskar att få ta fram röda pennan och kladda ner våra tappra försök med en massa streck och stora nollor.

Vi hade en lärare förra året, Tribecca. Han delade alltid ut proven med facit INNAN vi fick skriva dem. Det var bra, tänkte vissa. Då behöver man ju aldrig plugga mer. Det var bra, tänkte Hedvigg. För man lärde ju sig faktiskt då. Istället för att ha panik i en vecka och försöka få in allt, för att sedan inse att man bara hade behövt kunna en tjugondel, och dra summan av kardemumman att det inte var lönt att plugga. Alls. Istället, när Tribecca gjorde som han gjorde, så blev kunskapen nästan KUL och alla fick MVG och levde lyckliga i alla sina dagar. Tänk om Perra kunde något åt det hållet...

Anledningen till det valda ämnet var att vi hade matteprov igår. Jag kan med handen på hjärtat erkänna att jag inte hade pluggat ett endaste dugg inför det utanför klassrummet. Utom fem tal då, en kvart innan, som inte visade sig vara till någon hjälp. Han rättade mitt prov lite snabbt, för alla vet ju att jag inte kan sova annars. 20 poäng av 22. MVG. Jag säger ju det, jag glider på ett bananskal. Eller nej. Jag är BEGÅVAD. Jag är INTELLIGENT.

Jag borde vara supernöjd. Det är jag. Men en svag liten röst ekar att det var ju faktiskt inte ALLA rätt. Jag är ju korkad. Imorgon har vi engelskaprov, då ska det bli hundraprocentallarättmvg. Så det så.

Puss Hedvigg

Jag har märkt en sak. När Beata är i skolan så har jag mer ont i magen än vanligt. Skrattkramp. När Beata är sjuk så är jag ganska beige. En tråkig, degig fläck. Men när Beata är där, då förvandlas jag till en sprallig fyraåring med för andra obegriplig humor. Det är helt fantastiskt egentligen. Jag fattar inte hur det går till! Schhwooop säger det, och så kommer det fyrverkerier och applåder och så har jag ont i magen hela dagen.

Hade Beata varit här så hade vi garvat åt att jag precis rimmade.

Ont i magen hela dagen.

Hahaha.

Haha.

Ha.

Ha...

I alla fall, det är tråkigt utan Beata. Men hon kommer nog tillbaka.






Puss Hedvigg